Topp-Meny

Sorgen i att upptäcka sina misstag

Inlägg från min första blogg, publicerad 2009-03-31

För drygt ett år sedan blev jag ”gräsmamma”. (Eftersom gräsänka betyder att maken är bortrest måste väl gräsmamma betyda att barnen är långt  bort?) Min son flyttade 8 mil bort för att bo hos sin pappa ett tag. Efter en hel del tandagnisslan och saknad blev det ändå vardag till slut. Men det är skillnad på att träffas jämt och bara träffas på en del helger och lov. Eftersom han är så stor, snart 16 år, så får han ju styra lite själv hur han  vill komma. Men jag blir väldigt glad när vi träffas. För att han ska förstå att han är viktig och efterlängtad har jag ibland sagt: ”Det vore så roligt om du kunde komma lite oftare. Kommer du  nu till helgen? Jag skulle bli så glad då!”

Härom dagen fick jag en tankeväckare. Mina föräldrar var på besök och fikade. När de skulle gå sa mamma: ”Det skulle väl inte skada om du kom och hälsade på oss lite oftare? Men du kanske inte har tid med dina föräldrar?” Min första känsla var irritation, den andra var dåligt samvete och den tredje uppgivenhet. Inte direkt positivt.

Efter en del självrannsakan och kloka ord från Patric kom jag fram till en obehaglig insikt. Jag gör ju samma sak med min son! I min önskan att tala om för honom att han är viktig ger jag honom fel signaler. Jag ger honom ju dåligt samvete varje gång han inte kommer. Och indirekt kanske jag ger honom skuldkänslor för att han flyttade. Nej! Det var ju inte meningen att det skulle bli så. Jag ville ju bara att han skulle veta att jag älskar och saknar honom.

”Men det är klart att han vet det redan”, säger min kloka Patric. Självklart. Så är det ju. Men visst är det sorgligt att upptäcka att man i all välmening skapar skuld istället för stöd?

Tuffa insikter= viktiga insikter…

Tipsa om detta...Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on Pinterest
Inga kommentarer än.

Kommentera

Drivs av WordPress. Design av WooThemes