Topp-Meny

Arkiv | Djupt

Funderingar

Arv eller miljö?

Idag hittade jag en sorglig sak på övervåningen. Det var en död blomma. Jag brukar inte bli blödig av döda blommor, men den grep mig på ett oväntat sätt. Eftersom jag har blommans tvilling i köket kunde jag se förfallet i nytt ljus. Blomman i köket har fått vatten, sällskap och omvårdnad. Blomman på övervåningen har stått i sin ensamhet, bortglömd och törstig. Samma blomma, olika behandling. Det är bara att titta på skillnaden… Tänk vad lite vatten och uppmärksamhet kan göra skillnad!

olikalika_web

Tipsa om detta...Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on Pinterest
0

Tough love

Ibland måste man skakas om ordentligt av någon som vågar säga sanningen. Någon som hjälper genom att verkligen vara ärlig när man frågar något. Inga krussiduller liksom. Det är få människor som vågar säga ärligt vad de tycker. Det beror nog på att de flesta av oss kan bli ganska arga och irriterade om någon serverar den nakna sanningen. Även om vi bett om det.

Inget är så utvecklande som att få ärliga svar. Men det gäller att vara beredd på att det kan röra om en hel del i den bekväma vardagen.

Tough love är inget för mesar.

Därför vill jag hylla dem som vågar.

Tipsa om detta...Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on Pinterest
0

Lev väl

I morse fick min dotter ett jobbigt besked. En bekant till henne hade mist livet i en olycka. När hon kom hem till oss för fika och lite tröst hade hon många tankar i huvudet. Olyckan hade fått henne att förstå att livet som människa bara är till låns, och att det någon dag kommer ta slut. Hon insåg att det är viktigt att ta tillvara på tiden och leva här och nu. Inte vänta på Något eller Någon. Inte göra saker som känns fel. Inte låta rädslan hindra livsglädjen. Inte jaga efter vind. Hon är klok min dotter.
Båda mina barn påverkades starkt av olyckan. Jag känner med dem, för jag vet hur tragiskt det är att förlora en vän i förtid. Låt detta hjälpa oss alla att värdera livet och leva våra drömmar. Många varma tankar till familjen och vännerna som är mitt i sorgen.

Tipsa om detta...Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on Pinterest
0

På randen till något nytt

Just nu känns tillvaron som om den håller andan och väntar på Något. Vad vet jag inte. Än. Men jag väntar med spänning. Livet verkar rulla på som vanligt, men under ytan håller något på att vakna. Det är som att titta på en spegelblank sjö samtidigt som man ser skuggor röra sig i djupet. Skuggorna både skrämmer och skapar förväntansfull nyfikenhet. Vad är på gång? Kommer Loch Ness-monstret visa sig eller är det en vacker delfin? Vad det än är välkomnar jag en förnyelse och förändring.

Och som ett av mina otaliga kort säger ”Everything is in Divine and perfect order right now”.

Bring it on!

Tipsa om detta...Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on Pinterest
0

Tankemönster är sinnets fönster

Om man analyserar sina tankar en stund upptäcker man massor med skräp. Vi tänker många tankar som är helt meningslösa, eller värre – skadliga. Ofta går det på rutin. Vi har lärt oss vad vi ska tänka. Om oss själva, omgivningen och samhället/världen. Dessa mönster blir starkare och starkare ju äldre vi blir. Det enda sättet att komma undan är att bli medveten och bestämma sig för att bryta dem. Men det är lättare sagt än gjort. Om man till exempel alltid varit rädd för att inte vara tillräckligt bra är det lätt att förstärka detta genom att alltid ta för givet att man inte duger. Att alla andra är bättre. Vanan är stark. Men var kommer tanken ifrån? Från början? Jag kan lova att den inte kommer inifrån. Vi lär oss att se oss själva via omgivningens reaktioner. Det andra tycker och säger om oss är enormt starkt. Och kritik fastnar lättare än beröm. Vilket är väldigt synd. Många går genom livet med en bristande självkänsla helt i onödan. Bara för att de inte har lyssnat på det som är bra. Om vi lär oss att tro på människor som ger oss beröm och uppmuntran börjar självförtroendet genast gro. Glöm gnälltanterna och surgubbarna. Varför ska de får styra hur du tänker om dig själv? Vad har de gjort för att förtjäna sådant förtroende? Nej! Sålla bort människor som sänker dig och fokusera på dem som stärker dig.

Man måste vara försiktig med vilka man släpper in i sitt huvud!

Det dags att börja styra själv.  Låt din egen uppfattning bli viktigare än omgivningens åsikter. Djupt inne i vår själ vet vi alla att vi är perfekta precis som vi är. Det är hög tid att att rensa i tankarnas djungel.

Det är inte lätt, men väl värt mödan. Mina råd är som följer:

Steg 1: Var uppmärksam på vad du tänker och varför.

Steg 2: Bestäm vad du vill förändra.

Steg 3: När du är medveten om dina fallgropar kan du bryta negativa tankemönster genom att byta ut dem mot nya, utvecklande tankar.

Steg 4: Träna, träna, träna på att använda de tankar som är bra för dig. Hela tiden.

Exempel: ”Usch, vad svårt! Det här klarar jag aldrig. Bättre att låta nån annan göra det…” Här bestämmer man innan man ens försökt att man inte kan. Att nån annan är bättre. Om man blir medveten kan man bryta tanken: ”Usch vad svårt!” (Stopp! Sudda ut tanken och börja om.) ”Visst ser det svårt ut, men jag kan ju testa i alla fall. Vad har jag att förlora? Jag kan mer än jag tror!” Och vips så vågar man prova nya saker i livet.

Som sagt…hårt jobb men så himla skönt att rensa i alla gamla tankemönster.

Jag är bra precis som jag är! 🙂

 

Tipsa om detta...Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on Pinterest
2

Varför kämpa?

Ensam frihet är svårare än gemensam fångenskap.

Att äga sin egen tid ställer större krav än att göra som man blir tillsagd.

Att våga stå för sin egen sanning kräver mer mod än att anpassa sig efter andras.

Så varför kämpa?

Därför att själen skriker efter frihet, självständighet och sanning.
Och utan att lyssna på själen blir vi aldrig hela.

Tipsa om detta...Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on Pinterest
2

Vardagsklokt

Insikter är som engelska glosor. En del sitter direkt, andra får man jobba hårt för att minnas och en del kommer man alltid att få slå upp.

Livet är rikt på lärdomar. Ibland haglar insikterna som spön i backen. Men jag erkänner – en del glömmer jag fort igen. Andra finns med mig för alltid. Som tur är brukar man få flera chanser att lära sig. Precis som med engelskan – det finns alltid någon som vet mer och kan hjälpa en på traven 🙂

Tipsa om detta...Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on Pinterest
0

Kärleken…

Många längtar efter den sanna kärleken, men är vi redo att handskas med den? Om den dyker upp, kan vi ta emot den utan att förstöra den? Kärlek kan inte styras eller kontrolleras. Den måste vara fri. Klarar vi det? Är det möjligt för en vanlig människa att älska villkorslöst?

Jag hoppas det. För vår egen skull. För framtidens skull. Tänk vilken värld vi skulle ha om vi lät oss styras av kärlek istället för rädsla…


Kärlekens lov

Kärleken är tålmodig och god.
Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst.
Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont.
Den finner inte glädje i orätten, men gläds med sanningen.
Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.
Kärleken upphör aldrig.
(1 Kor 13:4-8)

 

Även en hedning som jag kan uppskatta ett vackert bibelcitat 😉

Tipsa om detta...Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on Pinterest
1

Nostalgi…

 

Idag har jag läst igenom gamla blogginlägg. De första är från 2009. Det är riktigt roligt att läsa en del av dem. Man minns och blir lite nostalgisk. Kommer ihåg en del tokigheter och spännande upplevelser. Ljusa stunder och jobbiga stunder. En del saker har fallit i glömska och andra minns man väl. Bloggen är det närmaste dagbok jag har. Bilder och text berättar om mitt liv för ett par år sedan. Jag känner igen det, men det är som att titta på sig själv genom en bak-och-framvänd kikare. Allt känns avlägset, fast bekant. Jag längtar inte tillbaks i tiden, men vill heller inte vara utan en enda erfarenhet jag haft. Allt som hänt i mitt liv har ju format mig till den jag är idag.

Bättre och bättre da för da…. 😀

Tipsa om detta...Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on Pinterest
0

Vad ska andra tänka?

Förra veckan började jag jobba på ett nytt ställe i en ny kommun. Fast jag är 42 år och har testat många arbeten i mitt liv känner jag mig helt grön. Vilket är väldigt nyttigt. Utanför trygghetszonen måste man vara ödmjuk, öppen och nyfiken. Det går inte att göra som man alltid gjort förut, man tvingas till aktiva val och förändringar. Utveckling kallas det nog?

Jag har tur. Den här förändringen är självvald. Jag är med på tåget, och vet vilken riktning det har. Det nya är mer spännande än skrämmande för mig. Än så länge. Det är värre för dem som tvingas till förändringar utanför sin kontroll. Så länge man känner att man har kontroll över livet, även om det är nytt, kan man handskas med det som dyker upp. Men i ett läge där du inte kan påverka krävs det mycket för att kämpa vidare. Då behöver man trygga, sunda, omtänksamma människor omkring sig. Det är det som gör mitt nya jobb till en härlig och inspirerande möjlighet – jag har nämligen uppdraget att stötta människor som har hamnat i det okända och skrämmande nya. Vi är 13 personer med samma uppdrag. Gruppen är härligt dynamisk, med mycket omtänksamhet och glädje. Just nu är vi alla i introduktionsfasen, för detta är en helt ny verksamhet. Vi håller på att sätta ramar och lära känna varandra.

En ny grupp får mig alltid att fundera över kommunikation och sociala roller. Framför allt analyserar jag mig själv. Navelskådning är överskattat. Det leder bara till tankar som mal: ”Men varför sa jag sådär??”, ”Tänk ifall de andra tolkade mig helt fel nu?”, ”Jag borde ha hjälpt till mer.”, ”Vad ska de andra tycka?”, ”Pratar jag för mycket? För lite?”… Hua! Egentligen spelar det ju ingen roll, för jag är ju som jag är. Ibland kommer det grodor och ibland vackra fjärilar. Hemligheten är ju att fortsätta göra så gott man kan, lära sig av sina misstag och låta andra ta ansvar för vad de upplever. Om någon tycker jag gör eller säger nåt galet hoppas jag att de talar om det. På så sätt kan man vila i mötet med andra. Ett citat, som jag glömt urspunget till, sammanfattar vad jag menar: ”What other people think of me is none of my business.”

Jag ser fram emot kommande vecka. Mycket. Och jag ska jobba på att vila i mötet, vara mig själv och inte fastna i självkritik 🙂

Tipsa om detta...Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on Pinterest
0

Funderar på ordet ”Borde” som borde bort

Ett ord som borde förbjudas är ”borde”…

Vad är det för nytta med ett ord som bara skapar skuldkänsla? Och talar om vad vi inte lyckas göra just nu. Jag borde tvätta fönster, jag borde gå och lägga mig, jag borde vara en bättre människa, jag borde sluta använda ordet borde (?).

Nog är det bättre att omformulera sig och göra istället? Jag går och lägger mig nu. I morgon planerar jag att tvätta fönster, om jag har lust. Jag lägger ner att bli en bättre människa, jag får duga som jag är.

Jag stryker härmed ordet borde ur min vokabulär. Kan förresten stryka alla ord som inte leder någonstans, t ex ”om bara”, ”tänk ifall”, ”det var bättre förr”… hmm.

Bara en tanke.

Tipsa om detta...Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on Pinterest
0

Sorgen i att upptäcka sina misstag

Inlägg från min första blogg, publicerad 2009-03-31

För drygt ett år sedan blev jag ”gräsmamma”. (Eftersom gräsänka betyder att maken är bortrest måste väl gräsmamma betyda att barnen är långt  bort?) Min son flyttade 8 mil bort för att bo hos sin pappa ett tag. Efter en hel del tandagnisslan och saknad blev det ändå vardag till slut. Men det är skillnad på att träffas jämt och bara träffas på en del helger och lov. Eftersom han är så stor, snart 16 år, så får han ju styra lite själv hur han  vill komma. Men jag blir väldigt glad när vi träffas. För att han ska förstå att han är viktig och efterlängtad har jag ibland sagt: ”Det vore så roligt om du kunde komma lite oftare. Kommer du  nu till helgen? Jag skulle bli så glad då!”

Härom dagen fick jag en tankeväckare. Mina föräldrar var på besök och fikade. När de skulle gå sa mamma: ”Det skulle väl inte skada om du kom och hälsade på oss lite oftare? Men du kanske inte har tid med dina föräldrar?” Min första känsla var irritation, den andra var dåligt samvete och den tredje uppgivenhet. Inte direkt positivt.

Efter en del självrannsakan och kloka ord från Patric kom jag fram till en obehaglig insikt. Jag gör ju samma sak med min son! I min önskan att tala om för honom att han är viktig ger jag honom fel signaler. Jag ger honom ju dåligt samvete varje gång han inte kommer. Och indirekt kanske jag ger honom skuldkänslor för att han flyttade. Nej! Det var ju inte meningen att det skulle bli så. Jag ville ju bara att han skulle veta att jag älskar och saknar honom.

”Men det är klart att han vet det redan”, säger min kloka Patric. Självklart. Så är det ju. Men visst är det sorgligt att upptäcka att man i all välmening skapar skuld istället för stöd?

Tuffa insikter= viktiga insikter…

Tipsa om detta...Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on Pinterest
0

Drivs av WordPress. Design av WooThemes