Topp-Meny

Arkiv | Familjen och andra djur

Familjen och andra djur

20-årskris

Jag är i min andra 20-årskris. Fast den här gången är det indirekt. Äldsta tösa fyller snart 20 år. Och hon krisar. Vuxenlivet sitter i knäet på henne och vägrar flytta på sig. Ansvar, arbete och allvar. Nu är leken slut, dags att leva sitt eget liv på alla sätt. Efter studenten finns det inga ursäkter längre, då är det bara att torka sig bakom öronen och bli stor.

Fast hon har stått på egna ben på de flesta sätt i flera år. Och klarat det galant. Men nu är det allvar på ett annat sätt. Det finns andra förväntningar på en efter studenten. Till exempel att man ska kunna skaffa sig egna pengar. Och då behövs ett jobb. Om man inte är född med en ruskig tur – eller väljer en olaglig bana. Jobb alltså! Bara att utsätta sig för att söka jobb är ett högt berg att bestiga: ringa arbetsgivare, hitta jobben på nätet – och det kanske svåraste – skriva ansökningahandlingar. Nu har ju min dotter lite tur eftersom jag jobbat på Arbetsförmedlingen tidigare, och där lär man sig ett och annat om jobbsök. Men jag kan ju bara vägleda och tipsa, resten måste hon göra själv.

Ja, nu är hon stor på riktigt, riktigt. Jag kommer ihåg känslan av stolthet när man klarade livet helt på egen hand. Och den känslan vill jag absolut inte ta ifrån min dotter. Så jag ska inte lägga mig i ombedd. Och jag ska inte hjälpa för mycket. Bara heja på henne och be böner i smyg…

Tipsa om detta...Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on Pinterest
0

Os och Mos

Som ler och långhalm, eller Knoll och Tott, eller Fyrtornet och Släpvagnen.

Det är Mirja och jag som är Os och Mos. En äldre, en yngre – båda lika knäppa. Vad smeknamnen kommer ifrån kan jag inte avslöja än – de är med i lördagens frågerunda när vi har Le Grande Prémière. Vi Energi och Hälsa till hands öppnar portarna för allmänheten!  Imorrn har Mirja lurat dit tidningen också. Hjälp! Känner mig inte så beväm i rampljus och blixtar. Men vad gör man inte för konsten. Och för sin systerdotter.

Tipsa om detta...Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on Pinterest
0

Kaos å tradition

I min släkt är julen otroligt viktig. Den står för tradition och samling. Julen har alltid varit den enda högtiden man kan lita på. Det är en dag när alla skärper till sig och hjälps åt att skapa nåt fint och trevligt. Släktens ”Father Christmas” är min bror. Han pyntar, lagar mat, köper paket och bjuder sedan in oss alla till en fantastisk julafton. Så har det varit i många år nu. Varje års julfirande börjar med kaffekalas hos brorsan med familj den 1:a advent. Därför kommer jag just från ett dignande fikabord med mazariner, saffransbröd, pepparkakor, cocostoppar och annat godis.
Otroligt gott!

De senaste åren har jag funderat mycket på julen och andra traditioner. För mig har julens betydelse nästan falnat helt. Jag nöjer mig med att fira med släkten på julafton. Hjälper till med maten, men annars är ju allt fixat. Det är så befriande och skönt att slippa all julstress. Och visst är det trevligt att få träffa tjocka och galna släkten en hel dag, och visst är det otroligt gott med julens alla läckerheter….men vad firar vi egentligen? För visst är det så att religion inte har nåt med den moderna julen att göra? Vår röda tomte kommer från Coca-cola reklam från tidigt 1900-tal – de har samma tomte än om någon tvivlar. Paket för tusentals kronor har väl egentligen inget med Jesus att göra? Eller julgran och skinka? Kanske alla juleljus kan ha en koppling, men det är väl allt?

Jag tycker vi ska sluta låtsas vara kristna en helg om året och stå för att vi firar jul för att få lite mys med paket och god mat. Inget fel i myspys!

 

Tipsa om detta...Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on Pinterest
1

Stålmormor

Hon är släktens matriark. En kvinna med otroligt mycket energi och viljekraft. En kämpe. Hon har varit med om mycket i sitt liv. Senaste åren har hon fått kämpa med många sjukdomar, den ena konstigare än den andra. Jag vet ingen annan som råkat ut för så många knepiga diagnoser. Senaste halvåret har hon genomgått 6 operationer, varav 3 var livshotande. Varje gång sitter man där och tror att det är kört. Men på något sätt landar hon alltid på fötterna. Hon måste ha minst 9 liv. Behöver jag säga att hon älskar katter?

Tack vare henne är vi alla smått galna. Hennes gener poppar upp överallt. Pratiga, envisa, idérika, pinsamma, flummiga, stirriga. Jag kan inte komma på en enda person i vår släkt som kan passera som normal. Ett tag trodde vi att ett av barnbarnen hade klarat sig, men ack vad fel vi hade. Stålmormor finns i oss alla. Hon har lärt oss att uppskatta det som gör oss annorlunda. Man kan säga mycket om vår matriark, men hon har alltid vågat vara sig själv.

Tipsa om detta...Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on Pinterest
0

Sjusovare!

I vår familj finns tre typer av människor: normalpigga, morgontrötta och extremt morgontrötta. Några tydliga exempel:

Patric, min sambo, klättrar glatt ur sängen först av alla på morrgonen. Uppe med tuppen. Pigg och redo för en ny dag. Normalpigg.

Jag är oftast pigg som en lärka på kvällen, somnar sent och motvilligt. På morgonen brukar jag vara arg på väckarklockan. Plågsamt att höra den och förstå vad det innebär. Snoozar 4 gånger. Minst. Drar i det längsta på ögonblicket när min lekamen måste möta morgonens kalla verklighet. När jag inser att det inte finns någon återvändo rullar jag ur sängen, kryper på alla fyra till duschen och försöker piggna till i halvkallt vatten. Jag tillhör kategorin morgontrötta.

En kategori kvar. Familjens 18-åring spränger alla trötthetsgränser. Han kan ligga i sin säng med väckarklockan intill örat – och ändå sova sig igenom hela larmtiden. Klockar väcker däremot alla andra i huset. Jag har försökt väcka honom på många sätt. Om man verkligen försöker vaknar han till slut och sätter sig upp. Svarar ordentligt på alla frågor. Tittar en i ögonen och försäkrar att han är vaken. Nöjd och glad lämnar man rummet. 2 minuter senare hörs åter regelbundna andetag. Grabben sover igen! Otroligt. Efter några rundor med samma resultat blir man irriterad och tänker att han får väl sova och ta konsekvenserna. Är man 18 så är man. Det konstigaste är att han inte minns något från morgonen senare. ”Varför väckte du mej inte i morse???” Jag blir helt stum. Han är extremt morgontrött. Men pigg på kvällen…

Lösningen till morgonplågans dilemma har jag inte hittat än. Kan man lära sig att bli morgonpigg? Vi kanske kan införa anpassad arbetstid för oss tröttisar? Jobbstart tidigast kl 10? 🙂

 

Tipsa om detta...Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on Pinterest
0

Kung Cosmo af Trubadurgränd

Inlägg från min första blogg, publicerad 2009-04-18

Sedan snart ett år är jag och resten av familjen undersåtar till Kung Cosmo. Han förärar oss sin närvaro i huset sedan juni 2008. Cosmo är inte påverkbar. Han gör som han vill. Om han vill sitta på bordet, dricka ur toastolen eller spatsera på hyllor – så gör han det oavsett vad vi andra gör för att få honom att hålla sig på mattan. Dessutom är han övertygad om att vi andra finns till för honom. Ett exempel – om jag lägger mig för att läsa en stund är Cosmo snabbt på plats och tränger sig under boken eller lägger sig på boken, redo att bli klappad. ”Nu är jag här! Du kan sluta med det där nu.”

Han gillar inte att vara ensam, troligtvis för att han inte får någon uppmärksamhet då. Därför brukar han komma i full fart när man kommer hem och lägga sig på golvet och kråma sig – ”Ser du vad vacker jag är?”. Det är samma sak när vi rör oss i huset, Cosmo är alltid med. Oftast lägger han sig precis vid fötterna. Det är ett under att vi inte trampat ihjäl honom!

Det finns mer att berätta… Cosmo gillar inte lax, skinka, kyckling, grädde och andra saker som katter brukar gilla. Det enda som duger är ”hårdingar” och tonfisk i vatten. Ibland undrar jag om han verkligen är en katt. Han är klumpig och har flera gånger ramlat ner från fönsterbrädor och annat. Han är inte rädd för eld, en gång gick han fram och ställde sig bredvid ett ljus. Han fattade inte ens att det var farligt när han började ryka! Och han jagar sin svans – är det normalt hos en katt? Han kanske är en förklädd hund? Men de brukar ju gå att dressera. Och är rädda för eld… Cosmo är en gåta.

Trots sina egenheter är han den mysigaste och finaste katt jag träffat. Han lyser verkligen upp tillvaron. Om han bara kunde låta bli att dricka ur toalettstolen!

Tipsa om detta...Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on Pinterest
0

Invaderad!

Mitt hem är invaderat! Av mystiska varelser som jag inte förstår.
För några år sedan var allt så lätt. Då var det jag som bestämde, då var det jag som var starkast och smartast. Alla håller inte med om detta, men så var det. Nu är jag alltid i underläge på nåt sätt. Vad jag än säger så kommer det en motkommentar, t ex ”Du fattar junte nått!” eller ”Du lyssnar ju aldrig på MEJ!” eller ”Varför ska alltid jag göra allt?!” eller ”lol”. Detta följs oftast av en arg blick och en hård smäll i dörren när varelsen går in till sitt rum igen. Kvar står en mycket förvirrad person (jag), och undrar vad som hände. Var tog mina barn vägen? Vilka är detta som har invaderat mitt liv? Och vad betyder ”lol”?

Jo, jag vet…dom kallas tonåringar…

Spåren finns överallt. I vardagsrummet är hela bokhyllan fylld med sminkgrejer, plattång,  maskarafläckar och diverse hårattiraljer. I hallen kan man hitta 10 plastpåsar med tveksamt innehåll, avslängda strumpor och dataskärmar. (Och som sagt, om en stackars mamma vågar säga att de ska väck händer det där med dörrsmällen.) I rummen hittar man allt möjligt som man trodde hade försvunnit för alltid, kan t ex vara kökssaxen, en gammal möglig brödbit, 3 tomma mjölkkartonger och en del ”lånade” kläder som jag letat efter. Och jag förstår inte att det kan bli så mycket disk, tvätt och stök av dessa små söta barn som en gång i tiden bara låg och sov och såg gulliga ut. Visserligen bara de första 3 månaderna, men ändå. Det var tider det! Eller? Kanske minnet sviker lite grand. Det var nog väldigt mycket disk och tvätt då också? Och mycket oljud… Det kanske inte var bättre förr?

När jag tänker efter är det ju ganska trevligt med barn som man kan hitta på saker med – som jag också tycker är kul. T ex att bowla, som vi gjorde i lördags. Om jag bara kunde knäcka koden till hur jag ska prata med dem utan att det bara blir skrik och smäll i dörr av det. Och om de bara kunde göra sin del av hushållsarbetet utan bråk. Och sänka ljudet på musiken. Och sätta på sig jackan när de går ut. Oj, det här känner jag igen… NEJ – jag låter precis som mamma!!!

Jag som lovade att aldrig bli som hon…

Hur som helst, det bästa man kan göra är ju att vara en bra förebild för sina barn. Och det är skönt att veta att barnen har sunda och normala vuxna omkring sig.

 

Tipsa om detta...Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on Pinterest
0

Födelsedag!

Inlägg från min första blogg, publicerad 2009-04-06

Idag fyller jag 17 år – som mamma.

Helt otroligt att min lilla söta flicka har blivit så stor. Hon  säger själv att hon bara har ett år kvar i fångenskap nu. Vad menar hon??? Inte  kan det väl betyda att hon är vuxen om ett år och får bestämma allt själv. Det  går jag inte med på, jag behöver mer tid! Hon var ju nyss bärbar och tyckte att  jag var den bästa i hela världen. När hon var 12 år lovade hon dyrt och heligt  att hon aldrig skulle flytta hemifrån. Sen kom det liksom aldrig mer på tal,  men ett löfte är ju ett löfte?

Kan det vara så att hon klarar sig ganska bra utan mej? Att hon  har ett eget liv där inte jag är den självklara mittpunkten? Och det kanske är
helt naturligt att det är så? Men inte än va? Fast det är klart, det har ju  varit på gång ett tag nu. Hon har varit ihop med sin älskade pojkvän i 3 år snart,  det är ju en ledtråd. De är ofta ute på egna äventyr och honär lika mycket hemma hos honom som hos oss, nästan.

Ja,  ja, det är väl bara att se sanningen i vitögat. Min tid är förbi. Jag är en mossig relik från förra seklet. Men om ett par år tänker jag göra come-back. Som mormor! Fast det får allt dröja – 10 år minst.

Tipsa om detta...Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on Pinterest
0

Mamma-examen

För exakt 18 år sedan föddes Timmy. Helt otroligt! Nu är han myndig. Och min tid som vårdnadshavare är slut. Nu är båda barnen som jag klämt fram vuxna (!?). Känns konstigt och ovant. Men samtidigt skönt på något sätt.

Att vara helt ansvarig för sitt liv och sina egna val är stort. Ibland lite skrämmande. Frihet och ansvar – mäktiga ord. Och det kan vara svårt för oss föräldrar. Det är lätt att haka sig fast och fortsätta hålla koll och ta över ansvar när det inte behövs. Våra barn måste ju får chansen att fixa själv, även om det blir kris och katastrof. Det är ju det man lär sig av?

Viktig läxa för mig som haft för lätt att sopa vägen alldeles blank för barnen ibland. Men den senaste tiden har jag tränat på att ”vara jobbig”. T ex säga: ”Nej, det får du lösa själv!”. Man får en del ovett, men det är ju mitt eget fel… Jag har ju själv skapat förväntningarna.

Så en ny tid vankas. En utmaning som är nödvändig. Jag måste inse att min roll som mamma  går in i en ny era. Relationen till barnen kommer bli mer jämnlik och det är bra. Nu ska jag lära känna mina barn som myndiga individer. Och dom ska få lära känna mig på nytt. Det ska bli intressant.
Släpp det gamla – och andas in den friska luften av frihet 😉

Tipsa om detta...Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on Pinterest
0

Moster glad

Idag fick jag en inbjudan.
Den kom från min systerdotter. Jag blev inbjuden till en spelkväll (sällskapsspel alltså!). Det gjorde mig jätteglad – tänk att ungdomarna vill ha med en tant som mej smiley

Lite senare ringde min dotter. Hon sa i förbigående att hon skulle till kusinen (nämnda systerdotter) och spela spel i helgen. Då sa jag att jag också var bjuden. "Ä'ru???" sa hon… Det gick inte att missa den besvikna tonen i hennes röst. Hon tyckte tydligen inte att det var en höjdare att jag skulle med.

Ja, ja, man får väl vara nöjd med att några i den yngre generationen uppskattar ens sällskap. Och jag ska nog vinna över dottern också – klart det är roligt när mamsen är med på fest???

Moooahahaha

 

 

Tipsa om detta...Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on Pinterest
0

Hjääääälp!!!

Detta är en vänskaplig varning till alla er trafikanter där ute. Om ni ser en gråaktig Volvo-kombi från 90-talet som har en dekal i bakrutan där det står: ”You´ve just been passed….by a girl!” – se upp!

Nu var jag inte snäll… Om jag ska vara ärlig tror jag att min dotter är bättre på att köra bil än mig. Och idag fick hon sitt efterlängtade körkort. Kommer ni ihåg känslan? Det gör jag. Överlycklig och stolt som en tupp! Gick Kungsgatan fram och log som ett fån. Och idag såg dottern precis likadan ut. Jag frågade om hon ville skjutsa hem mig efter jobbet. Hon var där på 10 röda sekunder, hon har nog aldrig rört sig så snabbt förut!

Så nu ska vi fixa en tårta och njuta av att övningskörningstiden är slut. Och det känns väldigt bra faktiskt…om inte annat så finns det ju plötsligt en mycket villig chaufför i familjen 🙂

Tipsa om detta...Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on Pinterest
0

Jag är för gammal för 18-årskalas!

Idag har vi firat äldsta dotterns 18-årsdag. Hon har egen lägenhet men ville fira hemma hos mamma. Smart, eftersom hon slapp städa och baka själv då. Och roligt för lilla mamsen att få ta hand om tösabiten, fast hon är myndig nu. Hon var så lycklig när vi var på Coop i förmiddags, för hon skulle köpa en 6-pack cider. Förvantansfullt stod hon där i kassan med id-kortet i handen – också frågade inte kassörskan efter leg! Vilken besvikelse!

Tänk…nu får hon bestämma allt själv. Fast jag har ju en hållhake kvar – pengar. Tills hon tjänar egna har jag fortfarande kontrollen. Hahaha!

Eftermiddagen var fylld av smörgåstårta, kaffebröd och gäster. Vi lyckades vara 15 personer i vår 2:a samtidigt. Men det var fullt! Några fick sitta på vår säng och fika. Det är ganska mysigt när det är trångt. Så länge alla sitter stilla.

Nu har jag kraschlandat i soffan. Ensam hemma, en stund i alla fall. Gästerna och barnen har skingrats åt olika håll. 18-åringen har planerat fest med brorsan och kompisarna, så dom kommer jag inte se på ett tag. Så nu ska jag njuta av friden.

Trött – men nöjd!

Tipsa om detta...Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on Pinterest
0

Drivs av WordPress. Design av WooThemes