Topp-Meny

Arkiv | Vardagens knasigheter

Pinsamheter och skratt

Bläää-ig

Ville bara säga det. Att det känns BLÄÄÄÄÄ just nu. Fast i smeten. Inlåst i loopen. Centrifugalkraften gör det svårt att ta sig ut. Vill bara vara fri. Göra det jag vill. Leva på mitt eget sätt utan krav och förväntningar. Märker att jag är arg på allt och alla. Rytande lejon i tantkropp. Hua! Tristess och enformighet är mina fiender. Kantiga rutiner utan mening gör mig tokig. Vill bryta mig loss! Kanske bo i en hydda i skogen och leva på bär och rötter?

Så känns det just nu.

Tipsa om detta...Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on Pinterest
Fortsätt läsa

Gråa hår…

(Detta inlägg kommer från gamla bloggen, publicerat 10 juli 2011. Fast det blir mer och mer aktuellt…)

Så var det dags. Att inse faktum. Jag börjar bli gammal. På riktigt! I morse glänste något i en ovanlig färg i mitt annars råttfärgade hår. Jag tittade närmare…. ”Är det inte…? Näe?! JO! Ett grått hår!” Det var ganska vackert. Jag tror grått/vitt blir en förbättring. Bättre än råttfärg. Men det öppnar också en ny värld. När man är gråhårig går det inte att smita längre. Om man inte färgar förståss.

Men varför skulle man smita? Jag tycket det är något att vara stolt över. Att man levt så länge så att det syns. Tänk vad mycket upplevelser och lärdomar man samlat på sig under åren. Nu har jag kvitto på det – det är bara att visa huvudet! Jag vill inte backa bandet, inte ens 5 år. Jag vill vara precis där jag är i livet just nu. Grått hår är respekt. Ingen idé att nån kommer och mopsar med en Tant Full Av Livvsvisdom! Då slår jag dem med handväskan. Så det så! Ska bara köpa en först…

Tipsa om detta...Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on Pinterest
Fortsätt läsa

Hopplöst fall?

Seriös företagare… Det är bilden jag vill ge på min hemsida (www.vi-energi.se). Jag har länge försökt få till ett fotografi som lämpar sig för ändamålet. På vår invigning togs 128 kort. Där borde det väl ändå finnas något som passar? Ja, döm själva – vilket ska jag ta???

Tipsa om detta...Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on Pinterest
Fortsätt läsa

Generation Okej

Jag tillhör en skara människor som för alltid kommer förknippa ungdomstiden med hårdrock, pudelfrisyrer och tidningen Okej. Det glada, glammiga 80-talet! På den tiden var det pastell, flams, permanent och musik som gällde. För att komma åt musiken fick man planera noga. Radion var ständigt på. Särskilt på lördagarna när Trackslistan gick. Jag hade alltid ett kasettband i bandspelaren (eller bergsprängaren, hahaha – vilket namn!) ifall favoritlåten skulle dyka upp. Fast man fick alltid med prat i början och slutet av låten – och ofta klipptes låtarna innan de var slut. Kaj Kindwall fick en och annan svordom efter sig när han förstörde låtarna. Men jag var ju glad att få med något. Sedan gick bandspelaren varm – om och om och om igen. Och tänk vilken lycka det var när man nån gång kunde köpa sig en LP-skiva och få lyssna på HELA låten. Konstigt nog brukade jag tröttna ganska snart efter det. Men det kom ju ny musik att jaga hela tiden.

När jag väl fångat in musiken på band blev jag ju nyfiken på artisterna. Det fanns två sätt att få veta mer – gå på konsert eller läsa Okej. Okej var både lättare och billigare att fixa. I tidningen fick man alltid med coola bilder och affischer. Min tonårsvägg var tapetserad med affischer och bilder från Okej, mest på Europe och Joey Tempest. Dom var bäst. Och snyggast. Tyckte jag då. Hmmmm.

I söndags upptäckte jag att det gick en dokumentär om tidningen Okej. Jag var bara tvungen att titta. Och minnas. 80-talet var verkligen speciellt. Idag kan man komma åt både musik och artister på nätet. Spänningen, mystiken och känslan av att få ”jaga” efter information, bilder och musik har gått förlorad. Idag kan man få veta precis ALLT om ALLA. Jag undrar om det inte var roligare att vara musikfantast när man fick jobba lite för att få tag på musiken och informationen?

Näerå, jag är inte gammal!!!! Bara liiite nostalgisk….

Tipsa om detta...Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on Pinterest
Fortsätt läsa

Drömdagboken

För några år sedan skrev jag drömdagbok. Den har legat bortglömd och igendammad sedan vi flyttade 2009. Men häromdagen väcktes mitt drömintresse på nytt av en diskussion på jobbet. Vi pratade om drömmarnas betydelse. Hur de kan visa oss saker som vi behöver förstå om oss själva. Det är i våra drömmar de djupaste djupen kommer till ytan.

Så jag dammade av min drömdagbok. Och började läsa. Med stigande fasa läste jag om mina djupaste djup. Den ena drömmen var konstigare än den andra. Fönsterlösa båtar på floder utan vatten, bebisar som ruvar på jätteägg, döda kroppar som fallergenom golv i kyrkor… Vad händer egentligen i mitt undermedvetna??? Jag vet inte om jag ska skratta åt eländet eller skrika högt. Men helt klart är att hjärnan jobbar hårt nattetid.

Jag tröstar mig med att det var länge sedan. Flera år sen faktiskt. Jag är nog inte så galen längre.
Vågar jag börja skriva upp mina drömmar igen?
Men tänk om det är ännu värre nu?

Tipsa om detta...Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on Pinterest
Fortsätt läsa

Klantig och osynlig

Vi var billösa ett helt år. Nyttig erfarenhet. Bra för kondisen. Krångligt att storhandla.

I somras köpte vi en bil igen. Vi ville inte ta lån och hade bara 3000 kr över att spendera. Så vi fick vad vi hade råd med, en Daihatsu Charad -90. Den är så liten! Ser ut som en Ahlgrens bil ungefär. Ja, lite större kanske… Det enda felet var att kylaren läckte lite. ”Det fixar vi innan det blir kallt!”, sa brorsan (han är familjens bilmekare).

Förra veckan var det kallt. Och vår bil hade ingen glykol i kylaren (vi hade naturligtvis inte fått tummen ur i tid). Jag skulle hämta min kära Patric i Slottsbron och tänkte mig inte för. Hade ju bråttom dit! När jag försökte starta lilla bilen började det gnissla, ryka och lukta bränt. Inte bra. Kallt=vatten fryser=motor mår inte bra om man försöker starta. Fläktremmen dog direkt. Och hela motorn var en isklump.

När jag hämtat Patric med en lånad bil bogserade vi bilen till ett lånat varmgarage för tining. Tur att man kan låna grejer! Sedan var det dags att handla fläktrem och glykol. Vi åkte till Mekonomen. Jag berättade för den manliga expediten vad vi behövde, gav honom reg nr och väntade medan han tittade i datorn. Patric, som stod lite bakom mig, sa inte ett ljud. Expediten tittade upp från datorn, vände sig automatiskt till Patric och svarade på mina frågor. Patric sa fortfarande ingenting, men jag ställde fler frågor. Samma sak, killen bakom disken tittade på Patric när han svarade. Jag fanns inte! För några år sedan hade jag blivit kränkt, men nu blev jag bara full i skratt. Det var så otroligt knasigt. Patric blev lika förundrad som jag.

Så nu vet jag hur det känns att vara helt osynlig. Tur att jag hördes i alla fall 😉

Tipsa om detta...Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on Pinterest
Fortsätt läsa

Änglavakt?

Idag fick jag en berg-och-dalbanetur i rädslans karusell.

Hela förmiddagen förflöt lugnt och harmoniskt på jobbet. Lunchen var avslappnande god och intogs i trevligt sällskap. På eftermiddagen hade vi brandsäkerhetsinformation. Informatören pratade om olika brandrisker. Bland annat tända stearinljus. I morse tände jag ett ljus till frukost, för att mysa till det. Jag kom tydligt ihåg hur jag tände det, men hade ingen minnesbild av att jag blåst ut det.

Ju mer jag tänkte på det desto oroligare blev jag. Hade jag släckt eller inte? Ganska ofta har jag glömt saker på spisen, så det var ingen högoddsare att jag glömt ljuset. Brandmannen visade en kort film om hur förödande det är med lägenhetsbränder. Övertänt på en kvart. Jag kände mig fysiskt sjuk, tappade allt blod i huvudet, blev svimfärdig och magen gjorde en dubbelvolt. Mobilen hade jag i skåpet på övervåningen. Och numret till nya jobbet har jag inte hunnit lämna ut till någon. När jag i full panik sprang till skåpet och tittade på mobilen var det 5 missade samtal från okänt nummer och ett röstmeddelande. Jag skakade när jag ringde mobilsvar. Andlös väntan på att få höra meddelandet. När jag hörde en okänd kvinnas röst börja prata fick jag svårt att andas.

Jag blev så otroligt lättad när jag insåg att det inte var från Räddningstjänst. Men jag kunde inte börja slappna av förrän jag fick tag på sonen och han kunde intyga att han och katterna var 100 % okej (Patric är på husmanssemester). Hjälp vad omskakad jag blev. Rädslan är en grym kompis. Nu när jag kom hem kände jag vad otroligt trött jag är. Jag är så glad och tacksam för att inget hände. Och jag är inte säker på vem som släckte ljuset. Det kanske var skyddsänglarna som hjälpte till?

Tipsa om detta...Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on Pinterest
Fortsätt läsa

Bortskämd

Efter en arbetsdag med en del träsmak, var det väldigt skönt att komma hem till en mjuk soffa. I köket står sonen och lagar dagens middag. Och jag gör ingenting. Känns mycket bra! Det är mycket godare när nån annan lagar maten. Även om man gör exakt lika smakar det olika. Min personliga teori är att det beror på att vi blandar i en del av oss själva i maten. Inte fyskiskt (förhoppningsvis), men vi kryddar med vår personlighet, energi och kärlek. Vad fint va?

Nu ska jag njuta av att bli servad och bortskämd en stund, bäst att ta tillvara på chansen…

Tipsa om detta...Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on Pinterest
Fortsätt läsa

Upphittat! Ett vilset glasöga.

Inlägg från 2009 juli

Har ni försökt använda glasögon där ena glaset saknas nån gång? Det har jag. Det är spännande. Världen får nya djup, vinklar och förvirringen är stor. Ögonen vet inte hur de ska fokusera och samordna synen när ena ögat ser knivskarpt och det andra ser allt som genom en immig ruta. En billig fylla, för att använda en sliten liknelse.

Tidigare i veckan upptäckte jag att en skruv lossnat – inte i hjärnan som man kunde tro – utan i  mina glasögon. Detta gjorde att ena glaset satt löst. Jag hann inte till optikern så jag satte fast det så gott det gick så länge. Det funkade utmärkt tills igår. På morgonen hade jag glaset på plats. Eftersom jag jobbade kväll tänkta jag passa på att göra det där optikerbesöket på förmiddagen. Men när jag skulle åka iväg var det lösa glaset borta. Nej! Som alla vet kostar det skjortan med nya glasögon, så det är helt klart att föredra att bara köpa en liten skruv. Men då måste man ha koll på det lösa glaset. Jag letade i förtvivlan. Insåg med skräck hur lätt det är att trampa på en liten genomskinlig plastbit på golvet.

Men jag fick ge upp. Det fanns ingenstans. Så jag fick åka till jobbet enögd. Och sitta framför datorn hela kvällen enögd. Den som provat vet att det tar lite kraft att försöka fokusera blicken och hitta skärpan i det läget. Men jag kämpade på och klarade mig hyfsat ändå. Bortsett från huvudvärk. När jag kom hem vid 21 var det skönt att sjunka ner i soffan och vila lite. Eftersom jag var ganska trött gick jag och la mig tidigt. Jag slängde av mig tröjan (det var så otroligt varmt inne) och kastade av mig behån. Och då! Vet ni vad som flög ur behån? Jo, mitt borttappade glasöga! Varmt och lite immigt låg det där på golvet. Såg helt oskyldigt ut fast det gömt sig i min behå hela dan.

Hur gick det egentligen till? Bäst att sluta med urringade tröjor. Man vet ju aldrig vad som kan hamna i decoltaget…

Tipsa om detta...Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on Pinterest
Fortsätt läsa

Nature for dummies

Inlägg från min första blogg, publicerad 2009-06-28

Igår var Patric och jag i Naturen. Det hör inte till vanligheterna. Oftast hittar man oss inomhus, vi är ljusskygga varelser. Men nu hade vi bestämt oss för att bli ett med naturen och vandra i berg (eller nåt). Dessutom skulle vi sova ute en natt under bar himmel. Målet var att gå upp till Rennstasnipans utkikstorn (utan för Kil vid Högboda) och övernatta där. Turen är cirka 5 km tur och retur från parkeringen. Lagom för oss, eftersom vi båda är i en sorglig kondition.

Innan vi åkte till ”berget” tog vi en tur till Café Liljenäs, som inte är så långt därifrån (Värmskog). Jag har hört så mycket om det stället och ville gärna se det. Det ligger vackert vid sjön och är känt för sina enorma räkmackor. Vi kom dit vid 11 och tog en slät kopp kaffe. I vår resa till Naturen ingick nämligen också att börja leva sunt. Så vi hade bara packat ner frukt, nötter, champinjoner och en liiiiten brödbit. Och massor med vatten. Därför stod vi emot godsakerna på fiket. Men vilket härligt ställe att vara på! Vi satt och pratade om livets mysterier en lång stund. Och jag fick många insikter. Bl a att alla inte funkar precis som jag. Nyttig läxa att lära sig. Patric och jag kom på att vi är lika på många sätt, men att vi också är otroligt olika. Vi insåg också att vi har helt olika livsuppgifter. Men att vi kompletterar varandra i våra syften. Häftigt!

Efter en skön stund vid sjön styrde vi kosan mot Rennstasnipan. När vi kom fram parkerade vi bilen i gassande solsken och lastade på oss det vi skulle ha med – 2 ryggsäckar (varav en stooor dataspelsväska med Nintendoreklam på), en rulle med 2 liggunderlag (hopsnörd med eltråd) och en ICA-kasse med frukt och nötter i. En traditionell vandrarutrustning helt enkelt. Vi påbörjade vandringen med gott mod. ”Det var ju inte så farligt det här?”, tänkte vi de första 500 m. Sen började det stiga… Resten av vägen upp mot toppen fick vi verkligen slita. Det var otroligt varmt och helt vindstilla. Myggen var förälskade i oss och packningen droppade (en vattenflaska 1.5 liter hade fräckheten att tömma sig i en av ryggsäckarna!). Det tog en god stund att komma upp. Vi vilade var 100:e meter, jag var helt slut efter halva vägen. Så – äntligen – såg vi toppen och utkikstornet. Framme!

Vi tittade oss omkring och skrev i gästboken. Tömde den blöta ryggsäcken och hängde innehållet på tork. Åt en underbar nektarin, har aldrig smakat så god frukt. Sen drösade vi ihop i vindskyddet och sov en stund. Vilka naturmänniskor va? När vi kvicknade till tog vi en tur upp i tornet. Usch, vad högt det var. Första omgången kom jag bara halvvägs. Höjdrädd! Men Patric trotsade döden och gick ända upp. Vilken hjälte! Sen var vi tvungna att vila en stund till. Det är jobbigt att gå i trappor. När packningen började torka grillade vi lite champinjoner. Men sen var vi liksom klara. ”Vad gör vi nu?”, frågade vi varann. Frustrationen började smyga sig på. Det kändes långt till kvällen. ”Jag saknar vatten”, sa Patric. ”Jag med!”, sa jag. Så vi bestämde oss för att övernatta vid en sjö istället. Ihop med packningen igen och nerför berget.

När vi var på väg att börja nedstigningen mötte vi en bergsget (dam i 55-årsåldern, inte ens svettig). Hon sprang! Och tipsade oss om att ta en annan väg ner. Vi tackade och gick åt andra hållet. Efter 5 meter springer damen om oss med ett glatt leende. Vi kände oss väldigt otränade i det ögonblicket. Flåsande, rödsprängda och myggätna kom vi till slut fram till bilen igen. Den hade stått i solen i omkring 6 timmar och var väl uppe i 95 grader. Men är man trött så sätter man sig ändå. En och annan skinka fick offra sig. Skållade, rödsprängda och myggbitna fortsatte vi färden.

Efter en stund kände vi att det svävade en mystisk odör i bilen… Hua – det var ju vi som luktade illa! Dagens sunda mathållning, motion och svettningar rensade tydligen ut otäckheter effektivt. Ingen tid att spilla – mot badet och svalkan i sjön! Vi hamnade till slut vid slalomstugan i Kil. Där finns en smal strandremsa som var nästan folktom. Vi bar ner packningen till sjön och slängde av oss kläderna. Åh, vad skönt det var att få doppa sig i det svala vattnet. Efter det låg vi på liggunderlagen och bara njöt. Men efter en stund började rastlösheten komma krypande igen. Och en sprängande huvudvärk. Vi tittade på varandra och sa nästan samtidigt: ”Nu kan vi det här va? Ska vi inte åka hem och sova?” Sagt och gjort. Vi kom hem vid 22, slappade i soffan en stund och gick sen och la oss i mycket sköna sängar. Sov till 10.30 i morse…

Sensmoralen är väl att man inte ska försöka vara nåt man inte är. Särskilt inte årets hetaste dag! Jag är helt klart inte en natur/vandrartyp. Älskar visserligen att vara ute och njuta av naturen, särskilt vid sjöar och vattendrag, men har inget behov av vandra flera mil eller sova i vildmarken. Vi fick mycket värdefulla insikter under vår naturtur, dem vill jag absolut inte vara utan. Vi fick också en rivstart på vårt nyttiga liv. Så jag är väldigt glad för gårdagen. Och ser fram emot morgondagen.

Men mest vill jag vara här och nu. I soffan. (Ps.Jag kom upp i tornet till slut – det är skönt att övervinna sin rädsla!)

Tipsa om detta...Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on Pinterest
Fortsätt läsa

Frestelsen som försvann

Inlägg från min första blogg, publicerat 2009-06-25

I flera månader har jag fullständigt förträngt att jag skulle vara nyttig och hälsosam resten av  livet… Jag har levt i en värld av socker! Frossat som en galning. Provat nya kak- och pajrecept flera gånger i veckan. Så fort en sort var slut bakade jag en ny – och de gick åt fort! Lite hjälp har jag fått med att äta upp godsakerna, men det mesta har jag gjort slut på själv. Fy på mig! Och nu är sommaren och värmen här och det är dags att klä av sig. Inte allt förståss, men man blir ju mer synlig än på vintern, liksom. Inte lätt att gömma sig i en stor huvtröja i 28 graders värme.

Så nu har eftertankens kranka blekhet drabbat mig. Fast ni ska inte tro att det hjälper när jag är i affären och ska handla mat. Då står jag ändå och dreglar över godis och choklad. Särskilt om jag är hungrig. Inte smart att handla hungrig. Jag vet. Idag försökte jag dra med mig Patric i fördärvet. Vi hade handlat frukt, morötter och nötter, helt enligt planen. Jag strosade helt obekymrad fram mot kassorna. Då slog det till, och jag var inte beredd. I närheten av kassan är det ju värst, där har fienden samlat allt som viskar lockande på en stackars oskyldig kund. Jag hörde en ny spännande chokladkaka i godishyllan som ropade högt till mig: ”Ta mig med dig hem! Jag ska göra dig lycklig för en stund. Låt oss tillbringa kvällen tillsammans…” Jag drogs närmare och närmare. Till slut stod jag precis intill den och jag längtade, åtrådde den. Ville ha!

Jag frågade Patric med min snällaste röst: ”Ska vi inte frossa liiiiite idag och börja det nyttiga livet
imorgon?” Men han var inte med på noterna alls. Fast jag använde min snälla röst. Så chokladkakan fick nobben. Jag hörde den ropa i förtvivlan hela vägen ut. Och jag grät lite, men vände inte om. Det var inte meningen att det skulle bli vi.

Nu har det gått ett par timmar och jag har fått middag och kaffe på maten. Är faktiskt ganska nöjd.
Och väldigt glad att Patric stod emot trycket och hjälpte mig att undvika frestelsen. Han är en klippa!

Chokladen är helt
bortglömd…nästan…

Tipsa om detta...Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on Pinterest
Fortsätt läsa

Fredagskväll hos en torris

Inlägg från min första blogg, publicerat 2009-06-05

Kommer hem vid 17. Trött efter jobbet. Men glad att det är fredagskväll. Det första jag längtar efter är att slänga av mig kläderna…och glida in i något bekvämare. En slafsig tröja och mjukisbyxor blir bra. Tur att min kära Patric inte hakar upp sig så mycket på hur jag ser ut. Då hade jag nog fått sova ensam ikväll.

Första uppdraget för kvällen är att mata monstret i magen. Är det normalt att vara hungrig jämt?? Snabbt och lätt gör vi en god kycklingpasta (recept under Gott!) och bänkar oss i soffan framför TV:n. När magmonstren tystnat sjunker vi längre ner i soffan och stirrar zombielikt på TV:n. Ingen av oss orkar sträcka ut handen efter fjärrkontrollen för att byta kanal. Paltkoman har slagit till. Efter en stund börjar det krypa lite i kroppen. Jag inser att jag verkligen inte tycker om reklam på TV. Är det nån som gillar det? Anti-rynkkräm och schampo slåss om utrymmet med
God El och välgörenhetsorganisationer. Blandningen är helt absurd ibland. Först får man se Mats Sundin uppmana folk att satsa pengar på poker och nästa snutt handlar om föräldralösa och svältande barn i Afrika. Hur tänker man då? Vi har olika prioriteringar här i världen…

Plötsligt är det svårt att tänka på rabarberpajen i kylskåpet utan dåligt samvete. Jag tar till en gammal beprövad metod – och dövar känslan med socker. Jag tröstäter för att det finns svältande barn i världen – underbart… Men det är faktiskt lättare att stå ut med det mesta, inklusive reklam, om man är hög på socker.

Vid det här laget har jag lyckats slösa bort hela fredagskvällen på mat, godis och TV. Mitt kalorikonto står på 2000 plus. Kroppen har sjunkit ner så långt i soffan att den har blivit ett med dynorna. Lägg en filt över så syns det inte att någon är där. Men det är precis så jag vill ha det. Och jag har inte ens dåligt samvete för det. Det är underbart att slappa ibland.

Tipsa om detta...Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on Pinterest
Fortsätt läsa

Drivs av WordPress. Design av WooThemes