Topp-Meny

Arkiv | Personligt

Memory lane

Jag har alltid gillat katter. Sen jag var 12 år har det nästan alltid funnits en kisse i mitt liv. Min första kattkärlek hette Misou. Underbar kompis! Tyvärr hon blev påkörd när hon bara var 2 år. Stor sorg i hjärtat. Men hon hade hunnit fixa en hel massa ungar innan hon gick till de sälla jaktmarkerna så det var bara att slösa sin kärlek på en ny favorit. Mr Grå blev den utvalda, allmänt kallad Grålle. Han brukade hänga som en slapp cykelslang över min axel. Precis som min nuvarande kisse Cosmo gör. Bättre än en halsduk – fast lite tyngre…

Varför denna nostalgi? Jo, när jag flyttade från Mariestad tillSelmisen Kristinehamn var jag tvungen att lämna två katter kvar. Månson, som hamnade hos barnens farmor, och Selma som fick flytta tillbaks till sitt första hem. Nu har jag inte sett Selma sedan 2005, så jag bad hennes minihusse att ta några kort. Och igår när jag äntligen kom åt Facebook igen fick jag se henne. Eller hur är hon fin? Tänk att en så liten varelse kan få så stor plats i hjärtat?

Nu är det bästa jag slutar skriva om Selma…
Cosmo och Nova ser lite svartsjuka ut.

Tipsa om detta...Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on Pinterest
0

Spegling?

Senaste dagarna har det varit ganska mycket liv på katterna. De har klättrat i gardiner, skrapat på väggarna, blivit instängda i diverse skåp, lärt sig dra ut lådorna i köket, ätit upp flera blommor och rivit ner ännu fler. Ibland får de ”stölle-ryck” och jagar varandra som om de var teckande figurer utan begränsningar.

Igår satt jag i godan ro vid datorn inne i vardagsrummet. Då – KRASCH!!! Vad var det?? Ljudet kom från köket. När jag kom dit såg jag en stycken katt – Nova- på högsta vägghyllan i köket. Den är ca 40 cm från taket. En blomma hade fått offra livet för detta äventyr, och det var porslinskrukan i 2 meters fritt fall  som jag hört. Hur kom hon upp dit???

Vi måste nog fundera på annat boende snart… Patric sa att katterna nog speglar oss just nu. Vi vill ju så mycket, men måste vänta på rätt tillfälle. Frustrerade, uttråkade, rastlösa, upp-å-ner i humöret med vissa galna, fläckvisa energiutbrott. Mycket planer och lite tålamod. Fast vi har inte börjat äta på blommorna än. Eller klättra i gardinerna. Eller lägga oss på hyllor. Men ge oss lite tid så är vi också snart där…

Imorrn ska jag ta tag i min läxa. Jag har den klar i huvudet, ska bara skriva ner den.
Hörs imorrn!

Tipsa om detta...Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on Pinterest
0

Woooops!

Igår var det en lååång dag på jobbet med en hel del bilåkande. En sån där dag då man inte hinner ta sina raster som man ska. Jag visste redan innan att det skulle bli så, därför hade jag laddat med matsäck. Mackor och en banan blev det, eftersom det är lätt att äta varsom helst – t o m i bilen. Men bananen blev bortglömd.

När jag väl kom tillbaks till mitt kontor var jag väldigt hungrig och trött. I vanliga fall brukar jag gå till och från jobbet, men igår bad jag Patric hämta mig. Vi passade på att handla på Coop på vägen hem. Inne i affären kom jag på att jag hade min banan kvar, hade ju lagt den på sätet i bilen när vi gick in i affären. Jag gick och ojade mig över att det var så långt bort och att jag var så hungrig. Tänk att en halvbrun banan kan skapa sådan längtan!

När vi hade handlat färdigt och kom fram till bilen hade jag glömt bananen igen, var nu mer inriktad på innehållet i matkassarna. Så jag satte mig nästan på den stackars bananen som fortfarande låg kvar på bilsätet. Då utbrister jag rätt ut i luften och ganska högt: ” Oj, jag satte mig nästan på den berömda bananen!!”
Patric studsade till, och de andra på parkeringsplatsen såg lite småchockade ut. Och jag brast ut i gapskratt.
Woops! Inte lätt att va impulsiv…

Bananen blev aldrig uppäten, vet inte vart den blev av…

Tipsa om detta...Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on Pinterest
0

Ut ur tonårsdimman

Jag tror faktiskt vi har landat efter en vinglig färd i tonårs-landet.

Under ett antal år har det varit mycket upp och ner. Ibland lycka, glädje och harmoni. Ibland ilska, besvikelse och gråt. Ofta har vi missförstått varandra, och ibland har det blivit konstiga maktkamper. Då har det blivit viktigare att ha rätt än att hitta en gemensam väg framåt. Det är så lätt att bli arg eller irriterad när man egentligen känner sig ledsen och missförstådd.

Som mamma har jag många gånger känt mig orolig, maktlös och förtvivlad. För vissa perioder hjälper det inte vad man gör, för allt blir fel. Fast man så gärna vill hjälpa, stötta och lyssna så kan en misstolkad blick rasera allt. Och då är det också lätt att en stackars förälder blir arg och tappar det pedagogiska tänket. Det har hänt att jag sparkat hål på dörrar i ren ilska. (Måste försvara mig med att den var gjord av masonit…) Tur att man är människa! Ett av mina misstag var nog att jag ville hjälpa för mycket. Jag vill lösa problemen och glömde därför att verkligen lyssna. För även en tonåring måste ju få chansen att komma på lösningar själva. Fast de är förblindade av hormoner och känslor och ego.

Idag förstod jag att det stormiga tonårs-havet börjat mojna. När jag gick hem på lunchen ringde jag min utflugna tonårsdotter och frågade vad hon gjorde. Hon hade slutat för dagen och frågade om hon kunde komma hem en stund. Även tonårssonen var hemma. Så vi fick en stund i lugn och ro vid matbordet. Det var länge sedan. Och vi hade så trevligt och harmoniskt. Som tre vuxna människor som tycker om att va tillsammans. Inget barn-föräldra-tjafs alls. Det var så skönt.

Jag förstod att de båda monstren snart är fullväxta änglar 🙂
Det finns hopp att även denna generation växer upp till mogna, smarta och fantastiska vuxna.
För det är väl det vi är allihop????

Tipsa om detta...Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on Pinterest
0

Lindansare

Nu så! Äntligen på plats i nya tillvaron. I fredags fick vi internet hemma igen, det var sista pusselbiten. Så nu kan jag börja blogga igen 🙂 Och fast jag har haft 1000 saker att göra har jag saknat skrivandet.

Just nu är det dock lite svårt att koncentrera sig. Vi har precis släppt ut de två galna katterna. Dom har fått vara ute under övervakning ett par gånger, men nu har vi släppt dem själva en stund. Hoppas dom fattar var dom bor. Katter ska ju vara smarta… Vi har gjort en balkongstege så att dom ska kunna komma upp å ner själva, men den bryr de sig inte om alls. Cosmo flyger istället, i alla fall ner. Igår öppnade vi till balkongen och lockade med allt möjligt så att de skulle fatta att dom kunde gå upp och ner vid stegen. Vad gör Cosmo då? Jo, han hoppar ner istället! 6 meter. Snacka om hjärtat i halsgropen på husse å matte. Men han bara landade och gick vidare. Inga problem. Om man ska ha Cosmo i familjen får man ha starkt hjärta.


Och lillflickan Nova vill ju göra som storebror, så vi fick stänga balkongdörren snabbt igen. Hon klarar nog inte ett hopp på 6 meter än… Så nu är det ett ständigt rännande i trapphuset för att släppa ut och in, och kolla hur de klarar sig i det fria. Bra bantningsmetod.

Igår, innan Cosmo fick den briljanta idéen att hoppa ner, gick en barnfamilj förbi på gatan. Just då hade båda katterna krånglat sig upp på balkongräcket. En liten pojke får syn på dom och utbrister: ”Titta! Katterna går på lina!”

Och så är det ju. Utan säkerhetsnät. Inget för klena hussar å mattar…

Tipsa om detta...Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on Pinterest
0

En liiiiten pyroman…

Det är något speciellt med eld. Lockande och farligt. Spännande och förgörande. Jag blir lite pirrig när jag tänker på att få elda upp saker. Är det normalt?? I våras skaffade vi en eldningstunna. Äntligen kunde jag elda å härja. Det var riktigt roligt att rensa i trädgården – då blev det ju mer att elda! Och nu, när vi har rensat ohyggligt mycket papper i samband med flytten, har jag fått massor med tillfällen att fascineras av eldens förtärande kraft. För man kan ju inte slänga gamla viktiga papper i soporna. Tänk om nån gräver i vår soppåse och hittar dem? Näe, dom måste eldas…

I vår släkt finns det vissa pyromandrag. Inte bara hos mig! Min systerdotter var på besök härom dagen. Och vi slogs nästan om att få peta i ljuset på fikabordet. Fick tända fler… Det är häftigt att leka med levande ljus och rinnande stearin. Fast det är lite tabu att erkänna, särskilt om man är en klok (ja, ja jag vet…) vuxen. Ljus och eld är ju farligt. Lek inte med elden! Fyyyy!

Dotterns pojkvän är också med i klubben. Han gjorde t o m stearinfigurer vid fikabordet – som han lärt sig av sin pappa! 
Tur att det inte bara är vår släkt…

Tipsa om detta...Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on Pinterest
1

Inte lätt att va katt!

 Det är mycke nu! Även en katt har fullt upp. Det är så mycket lådor och grejer att hålla reda på. Ena dan står något där det brukar å nästa dag är det helt borta! Men det är jättekul att packa saker – då brukar jag gömma mig bland tidningspappret i lådorna. En gång såg inte matte mig och stängde lådan. Då skrek jag, ville ju inte ligga där hela dan. Det var lite otäckt att bli instängd. Fast matte hörde mig som tur var.

Men ibland stänger dom in mig i sovrummet – med flit. Då brukar det slå i dörrar och låta konstigt. Som om dom bär omkring saker. Matte å husse är nog inte så vana att röra sig för det brukar lukta svett då. Och så stånkar dom mycket. Jag vill ju va med å leka!!! Jag brukar jama så högt jag orkar, men ingen kommer. Ibland måste man vila också!Jag gillar inte att vänta. (Fast jag gillar att vila, brukar kolla TV med husse. Det är okej.)
Brukar få vänta på min kompis Cosmo också. För han får gå ut. Det får inte jag göra längre. Så nu måste jag leka själv när han är ute på upptåg. Det var roligt ute! Men husse å matte gav mig utegångsförbud när jag gömde mig i grannarnas garage. Fattar inte varför jag inte fick leka där. Det var ju jättekul! Jaja, de kanske släpper ut mig igen om jag låtsas vara snäll ett tag… Men en bra sak har hänt -min matte å husse har äntligen bestämt vad jag ska heta. Dom kallar mig Nova. Fast man vet aldrig  med dem…nästa vecka kan det va nåt helt annat. Jag ycker Nova är fint, precis som jag…


Nu måste jag jobba igen.

Ciao, mjao!

Tipsa om detta...Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on Pinterest
0

En 16-åring föddes idag…

Alltså, han föddes idag för 16 år sen.
Inte klokt – han är ju min minste…ska inte bli så där stor!
Fast det kan inte hjälpas, det går inte att bära på’n längre… 185 lång, 45 i skor och inte alls öppen för att bäras av mamma.

Vad var det som hände med min lille pöjk som tyckte mamma var bäst i hela världen??? Jo, jag vet, det är naturligt säger dom… Fast ändå, kan man inte få ha kvar den där idol-statusen även när barnen blir tonåringar?

Hur som helst – GRATTIS min kära son! Du är underbar 🙂

Tipsa om detta...Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on Pinterest
0

Lilla Bus

Har jag berättat om vår nya familjemedlem?Lilla bus
Hon anlände i en liten presentpåse i juli. Jättesöt!!! Cosmo och hon är helsyskon, och det syns. Hon är nästan en exakt kopia av hur han såg ut för ett år sedan. Men vad svårt det är med kattnamn. Vi har testat Luna. Fast det vill inte fastna riktigt. Så nu exprimenterar vi vilt: Busan, Runar, Karlsson, Cosmolina, Spinner, Svensk Folköl…
När man ser alternativen verkar Luna väldigt bra, eller hur?

I början var jag lite orolig för hur Cosmo skulle handskas med att få konkurrens om kattutrymmet. Men efter ett par dagar med lite morrande och osäkerhet blev de kompisar. Nu busar de hela tiden. När Farbror Cosmo orkar. Han ser faktiskt ut som en gammal gubbe ibland – gammal när man är ett år. Hur ska det bli??
Cosmo Cool
Nya hemmet

Nu har vi bara ett litet problem. Vårt nya hem ligger två trappor upp. Lilla Luna har varit omöjlig att hålla inne så nu är båda utekatter. Hur ska de komma upp till balkongen? Kattstege måste fixas.
Någon som har tips på hur?

Tipsa om detta...Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on Pinterest
3

Fullt i huset

Snacka om variation!
I flera veckor har Patric och jag lunkat omkring ensamma i huset. De enda ljud som hörts är våra hasande steg och katten Cosmo som får sina galna ryck ibland. Annars tyst. Lite för tyst ibland kanske? Några dagar har i och för sig tonårssonen varit hemma, men han har varit på nedervåningen, fastklistrad framför datorn mesta tiden. Så lugnet har varit konstant i ca 4 veckor.

Men igår vändes huset uppochner. Plötsligt var det fullt med människor överallt! P och jag tittade förvirrat på varandra – ”Vad var det som hände??”. På bara någon timme ökande befolkningen på Trubadurgränd med 300 %.

Naturligtvis var det väldigt trevligt och kul, bara lite omvälvande och ovant 🙂

Först kom M, min systerdotter. Hon har bott i Tyskland flera år, så det var jättekul att få träffa henne. Hon ska bo hos oss tills hon hittat en lägenhet. Henne installerade vi i gillestugan. Sedan hämtade jag barn som varit i Mariestad hos sin pappa. Båda hade med sig kompisar hit. Det betydde 4 munnar till att mätta – och hitta sovplats till. Sängkläder var ett problem, men utrymme har vi. 7 rum och kök räcker långt :-))
Och nu bakar jag för fullt, för tonårsbarn x 4 kan äta 40 limpor på en helg.

Från 0 – 100 på en timme. Det är riktigt svettigt. Plötsligt är vårt stora, tysta och halvt övergivna hus fullt av liv och rörelse. En unge i varje hörn. Ljud överallt. Till och med Cosmo ser förvirrad och slutkörd ut.
Variation är nyttigt. Och roligt.

Hjälp?

Tipsa om detta...Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on Pinterest
0

Gisslan i bilen

Så här såg den ut innan....Dottern i huset har tränat på bilkörning ca ett år nu. Men det hjälper inte. Jag har hjärtat i halsgropen varje gång jag sitter bredvid. Det beror inte på att hon kör dåligt, hon är faktiskt riktigt duktig. Påstår själv att hon kör bättre än sin mamma. Så långt vill jag inte sträcka mig, men hon har potential. Fast ändå har jag svårt att lita på att henne bakom ratten. Kanske beror på att jag fortfarande tycker hon är liten, och bebisar ska inte köra bil!

Idag var min bror med. Han är nästan trafikskollärare och jag lämnar gärna över övningskörningsuppdraget till honom. Vi åkte ända till Mariestad och E klarade körningen utmärkt. Varför sitter man ändå spänd som en stålfjäder i baksätet? En jobbarkompis uttryckte det så bra vid fikabordet en dag: ”Jasså!? Är du också gisslan i bilen ibland?” Det är faktiskt så det känns. Ingen kontroll, allt kan hända. Det ligger nog en del i det där att man inte ska vara lärare åt sina egna barn.

Eller så måste jag träna lite mer på att släppa kontrollen… Aj då!

Tipsa om detta...Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on Pinterest
0

Drivs av WordPress. Design av WooThemes