Dottern i huset har tränat på bilkörning ca ett år nu. Men det hjälper inte. Jag har hjärtat i halsgropen varje gång jag sitter bredvid. Det beror inte på att hon kör dåligt, hon är faktiskt riktigt duktig. Påstår själv att hon kör bättre än sin mamma. Så långt vill jag inte sträcka mig, men hon har potential. Fast ändå har jag svårt att lita på att henne bakom ratten. Kanske beror på att jag fortfarande tycker hon är liten, och bebisar ska inte köra bil!
Idag var min bror med. Han är nästan trafikskollärare och jag lämnar gärna över övningskörningsuppdraget till honom. Vi åkte ända till Mariestad och E klarade körningen utmärkt. Varför sitter man ändå spänd som en stålfjäder i baksätet? En jobbarkompis uttryckte det så bra vid fikabordet en dag: ”Jasså!? Är du också gisslan i bilen ibland?” Det är faktiskt så det känns. Ingen kontroll, allt kan hända. Det ligger nog en del i det där att man inte ska vara lärare åt sina egna barn.
Eller så måste jag träna lite mer på att släppa kontrollen… Aj då!
Ingen kommentar än. Lägg till nedan!