En liiiiten pyroman…

Det är något speciellt med eld. Lockande och farligt. Spännande och förgörande. Jag blir lite pirrig när jag tänker på att få elda upp saker. Är det normalt?? I våras skaffade vi en eldningstunna. Äntligen kunde jag elda å härja. Det var riktigt roligt att rensa i trädgården – då blev det ju mer att elda! Och nu, när vi har rensat ohyggligt mycket papper i samband med flytten, har jag fått massor med tillfällen att fascineras av eldens förtärande kraft. För man kan ju inte slänga gamla viktiga papper i soporna. Tänk om nån gräver i vår soppåse och hittar dem? Näe, dom måste eldas…

I vår släkt finns det vissa pyromandrag. Inte bara hos mig! Min systerdotter var på besök härom dagen. Och vi slogs nästan om att få peta i ljuset på fikabordet. Fick tända fler… Det är häftigt att leka med levande ljus och rinnande stearin. Fast det är lite tabu att erkänna, särskilt om man är en klok (ja, ja jag vet…) vuxen. Ljus och eld är ju farligt. Lek inte med elden! Fyyyy!

Dotterns pojkvän är också med i klubben. Han gjorde t o m stearinfigurer vid fikabordet – som han lärt sig av sin pappa! 
Tur att det inte bara är vår släkt…