Jag tror faktiskt vi har landat efter en vinglig färd i tonårs-landet.
Under ett antal år har det varit mycket upp och ner. Ibland lycka, glädje och harmoni. Ibland ilska, besvikelse och gråt. Ofta har vi missförstått varandra, och ibland har det blivit konstiga maktkamper. Då har det blivit viktigare att ha rätt än att hitta en gemensam väg framåt. Det är så lätt att bli arg eller irriterad när man egentligen känner sig ledsen och missförstådd.
Som mamma har jag många gånger känt mig orolig, maktlös och förtvivlad. För vissa perioder hjälper det inte vad man gör, för allt blir fel. Fast man så gärna vill hjälpa, stötta och lyssna så kan en misstolkad blick rasera allt. Och då är det också lätt att en stackars förälder blir arg och tappar det pedagogiska tänket. Det har hänt att jag sparkat hål på dörrar i ren ilska. (Måste försvara mig med att den var gjord av masonit…) Tur att man är människa! Ett av mina misstag var nog att jag ville hjälpa för mycket. Jag vill lösa problemen och glömde därför att verkligen lyssna. För även en tonåring måste ju få chansen att komma på lösningar själva. Fast de är förblindade av hormoner och känslor och ego.
Idag förstod jag att det stormiga tonårs-havet börjat mojna. När jag gick hem på lunchen ringde jag min utflugna tonårsdotter och frågade vad hon gjorde. Hon hade slutat för dagen och frågade om hon kunde komma hem en stund. Även tonårssonen var hemma. Så vi fick en stund i lugn och ro vid matbordet. Det var länge sedan. Och vi hade så trevligt och harmoniskt. Som tre vuxna människor som tycker om att va tillsammans. Inget barn-föräldra-tjafs alls. Det var så skönt.
Jag förstod att de båda monstren snart är fullväxta änglar 🙂
Det finns hopp att även denna generation växer upp till mogna, smarta och fantastiska vuxna.
För det är väl det vi är allihop????
Ingen kommentar än. Lägg till nedan!