Igår var det en lååång dag på jobbet med en hel del bilåkande. En sån där dag då man inte hinner ta sina raster som man ska. Jag visste redan innan att det skulle bli så, därför hade jag laddat med matsäck. Mackor och en banan blev det, eftersom det är lätt att äta varsom helst – t o m i bilen. Men bananen blev bortglömd.
När jag väl kom tillbaks till mitt kontor var jag väldigt hungrig och trött. I vanliga fall brukar jag gå till och från jobbet, men igår bad jag Patric hämta mig. Vi passade på att handla på Coop på vägen hem. Inne i affären kom jag på att jag hade min banan kvar, hade ju lagt den på sätet i bilen när vi gick in i affären. Jag gick och ojade mig över att det var så långt bort och att jag var så hungrig. Tänk att en halvbrun banan kan skapa sådan längtan!
När vi hade handlat färdigt och kom fram till bilen hade jag glömt bananen igen, var nu mer inriktad på innehållet i matkassarna. Så jag satte mig nästan på den stackars bananen som fortfarande låg kvar på bilsätet. Då utbrister jag rätt ut i luften och ganska högt: ” Oj, jag satte mig nästan på den berömda bananen!!”
Patric studsade till, och de andra på parkeringsplatsen såg lite småchockade ut. Och jag brast ut i gapskratt.
Woops! Inte lätt att va impulsiv…
Bananen blev aldrig uppäten, vet inte vart den blev av…
Ingen kommentar än. Lägg till nedan!