Brum, brum

Jag har länge stoppat huvudet i sanden. Inte velat se sanningen. Låtsas som ingenting.

Men nu kan jag inte förneka faktum längre… Min lilla, lilla tös är snart stooor! 18 år om 2 veckor. Vad ska jag göra?
Om jag inte säger nåt kanske hon glömmer bort att fylla år? Vem bryr sig om sin 18-årsdag??

Fast…nu kanske jag var lite snabb. Kom precis ihåg min egen 18-årsdag. Och lyckan över att äntligen få bestämma allt själv. Vara vuxen. Göra egna affärer, rösta, köpa sprit på krogen…och störst av allt – ta körkort!

Men hon var ju nyss så liten. Körde omkring med sin gåbil och skrek ÖÖRN, ÖÖÖRN, ÖÖÖÖRN! Och nu har hon precis köpt en riktig bil. En riktig bil. Jag får nästan ont i hjärtat när jag tänker på det. Ska jag klara av detta? Att låta henne åka runt på vägarna hur som helst? För hon kommer garanterat ta körkort väldigt snart. Halkbanan och risk-ettan och allt vad det heter är redan klart. 

Det är väl bara att vänja sig. Om 17 månader är det sonens tur att bli stor.

Detta är ju värre än förlossningen. Usch!