Änglavakt?

Idag fick jag en berg-och-dalbanetur i rädslans karusell.

Hela förmiddagen förflöt lugnt och harmoniskt på jobbet. Lunchen var avslappnande god och intogs i trevligt sällskap. På eftermiddagen hade vi brandsäkerhetsinformation. Informatören pratade om olika brandrisker. Bland annat tända stearinljus. I morse tände jag ett ljus till frukost, för att mysa till det. Jag kom tydligt ihåg hur jag tände det, men hade ingen minnesbild av att jag blåst ut det.

Ju mer jag tänkte på det desto oroligare blev jag. Hade jag släckt eller inte? Ganska ofta har jag glömt saker på spisen, så det var ingen högoddsare att jag glömt ljuset. Brandmannen visade en kort film om hur förödande det är med lägenhetsbränder. Övertänt på en kvart. Jag kände mig fysiskt sjuk, tappade allt blod i huvudet, blev svimfärdig och magen gjorde en dubbelvolt. Mobilen hade jag i skåpet på övervåningen. Och numret till nya jobbet har jag inte hunnit lämna ut till någon. När jag i full panik sprang till skåpet och tittade på mobilen var det 5 missade samtal från okänt nummer och ett röstmeddelande. Jag skakade när jag ringde mobilsvar. Andlös väntan på att få höra meddelandet. När jag hörde en okänd kvinnas röst börja prata fick jag svårt att andas.

Jag blev så otroligt lättad när jag insåg att det inte var från Räddningstjänst. Men jag kunde inte börja slappna av förrän jag fick tag på sonen och han kunde intyga att han och katterna var 100 % okej (Patric är på husmanssemester). Hjälp vad omskakad jag blev. Rädslan är en grym kompis. Nu när jag kom hem kände jag vad otroligt trött jag är. Jag är så glad och tacksam för att inget hände. Och jag är inte säker på vem som släckte ljuset. Det kanske var skyddsänglarna som hjälpte till?