Invaderad!

Mitt hem är invaderat! Av mystiska varelser som jag inte förstår.
För några år sedan var allt så lätt. Då var det jag som bestämde, då var det jag som var starkast och smartast. Alla håller inte med om detta, men så var det. Nu är jag alltid i underläge på nåt sätt. Vad jag än säger så kommer det en motkommentar, t ex ”Du fattar junte nått!” eller ”Du lyssnar ju aldrig på MEJ!” eller ”Varför ska alltid jag göra allt?!” eller ”lol”. Detta följs oftast av en arg blick och en hård smäll i dörren när varelsen går in till sitt rum igen. Kvar står en mycket förvirrad person (jag), och undrar vad som hände. Var tog mina barn vägen? Vilka är detta som har invaderat mitt liv? Och vad betyder ”lol”?

Jo, jag vet…dom kallas tonåringar…

Spåren finns överallt. I vardagsrummet är hela bokhyllan fylld med sminkgrejer, plattång,  maskarafläckar och diverse hårattiraljer. I hallen kan man hitta 10 plastpåsar med tveksamt innehåll, avslängda strumpor och dataskärmar. (Och som sagt, om en stackars mamma vågar säga att de ska väck händer det där med dörrsmällen.) I rummen hittar man allt möjligt som man trodde hade försvunnit för alltid, kan t ex vara kökssaxen, en gammal möglig brödbit, 3 tomma mjölkkartonger och en del ”lånade” kläder som jag letat efter. Och jag förstår inte att det kan bli så mycket disk, tvätt och stök av dessa små söta barn som en gång i tiden bara låg och sov och såg gulliga ut. Visserligen bara de första 3 månaderna, men ändå. Det var tider det! Eller? Kanske minnet sviker lite grand. Det var nog väldigt mycket disk och tvätt då också? Och mycket oljud… Det kanske inte var bättre förr?

När jag tänker efter är det ju ganska trevligt med barn som man kan hitta på saker med – som jag också tycker är kul. T ex att bowla, som vi gjorde i lördags. Om jag bara kunde knäcka koden till hur jag ska prata med dem utan att det bara blir skrik och smäll i dörr av det. Och om de bara kunde göra sin del av hushållsarbetet utan bråk. Och sänka ljudet på musiken. Och sätta på sig jackan när de går ut. Oj, det här känner jag igen… NEJ – jag låter precis som mamma!!!

Jag som lovade att aldrig bli som hon…

Hur som helst, det bästa man kan göra är ju att vara en bra förebild för sina barn. Och det är skönt att veta att barnen har sunda och normala vuxna omkring sig.