Klantig och osynlig

Vi var billösa ett helt år. Nyttig erfarenhet. Bra för kondisen. Krångligt att storhandla.

I somras köpte vi en bil igen. Vi ville inte ta lån och hade bara 3000 kr över att spendera. Så vi fick vad vi hade råd med, en Daihatsu Charad -90. Den är så liten! Ser ut som en Ahlgrens bil ungefär. Ja, lite större kanske… Det enda felet var att kylaren läckte lite. ”Det fixar vi innan det blir kallt!”, sa brorsan (han är familjens bilmekare).

Förra veckan var det kallt. Och vår bil hade ingen glykol i kylaren (vi hade naturligtvis inte fått tummen ur i tid). Jag skulle hämta min kära Patric i Slottsbron och tänkte mig inte för. Hade ju bråttom dit! När jag försökte starta lilla bilen började det gnissla, ryka och lukta bränt. Inte bra. Kallt=vatten fryser=motor mår inte bra om man försöker starta. Fläktremmen dog direkt. Och hela motorn var en isklump.

När jag hämtat Patric med en lånad bil bogserade vi bilen till ett lånat varmgarage för tining. Tur att man kan låna grejer! Sedan var det dags att handla fläktrem och glykol. Vi åkte till Mekonomen. Jag berättade för den manliga expediten vad vi behövde, gav honom reg nr och väntade medan han tittade i datorn. Patric, som stod lite bakom mig, sa inte ett ljud. Expediten tittade upp från datorn, vände sig automatiskt till Patric och svarade på mina frågor. Patric sa fortfarande ingenting, men jag ställde fler frågor. Samma sak, killen bakom disken tittade på Patric när han svarade. Jag fanns inte! För några år sedan hade jag blivit kränkt, men nu blev jag bara full i skratt. Det var så otroligt knasigt. Patric blev lika förundrad som jag.

Så nu vet jag hur det känns att vara helt osynlig. Tur att jag hördes i alla fall 😉