Hit enter after type your search item
    Home / Personligt / Nature for dummies

    Nature for dummies

    /
    /

    Inlägg från min första blogg, publicerad 2009-06-28

    Igår var Patric och jag i Naturen. Det hör inte till vanligheterna. Oftast hittar man oss inomhus, vi är ljusskygga varelser. Men nu hade vi bestämt oss för att bli ett med naturen och vandra i berg (eller nåt). Dessutom skulle vi sova ute en natt under bar himmel. Målet var att gå upp till Rennstasnipans utkikstorn (utan för Kil vid Högboda) och övernatta där. Turen är cirka 5 km tur och retur från parkeringen. Lagom för oss, eftersom vi båda är i en sorglig kondition.

    Innan vi åkte till “berget” tog vi en tur till Café Liljenäs, som inte är så långt därifrån (Värmskog). Jag har hört så mycket om det stället och ville gärna se det. Det ligger vackert vid sjön och är känt för sina enorma räkmackor. Vi kom dit vid 11 och tog en slät kopp kaffe. I vår resa till Naturen ingick nämligen också att börja leva sunt. Så vi hade bara packat ner frukt, nötter, champinjoner och en liiiiten brödbit. Och massor med vatten. Därför stod vi emot godsakerna på fiket. Men vilket härligt ställe att vara på! Vi satt och pratade om livets mysterier en lång stund. Och jag fick många insikter. Bl a att alla inte funkar precis som jag. Nyttig läxa att lära sig. Patric och jag kom på att vi är lika på många sätt, men att vi också är otroligt olika. Vi insåg också att vi har helt olika livsuppgifter. Men att vi kompletterar varandra i våra syften. Häftigt!

    Efter en skön stund vid sjön styrde vi kosan mot Rennstasnipan. När vi kom fram parkerade vi bilen i gassande solsken och lastade på oss det vi skulle ha med – 2 ryggsäckar (varav en stooor dataspelsväska med Nintendoreklam på), en rulle med 2 liggunderlag (hopsnörd med eltråd) och en ICA-kasse med frukt och nötter i. En traditionell vandrarutrustning helt enkelt. Vi påbörjade vandringen med gott mod. ”Det var ju inte så farligt det här?”, tänkte vi de första 500 m. Sen började det stiga… Resten av vägen upp mot toppen fick vi verkligen slita. Det var otroligt varmt och helt vindstilla. Myggen var förälskade i oss och packningen droppade (en vattenflaska 1.5 liter hade fräckheten att tömma sig i en av ryggsäckarna!). Det tog en god stund att komma upp. Vi vilade var 100:e meter, jag var helt slut efter halva vägen. Så – äntligen – såg vi toppen och utkikstornet. Framme!

    Vi tittade oss omkring och skrev i gästboken. Tömde den blöta ryggsäcken och hängde innehållet på tork. Åt en underbar nektarin, har aldrig smakat så god frukt. Sen drösade vi ihop i vindskyddet och sov en stund. Vilka naturmänniskor va? När vi kvicknade till tog vi en tur upp i tornet. Usch, vad högt det var. Första omgången kom jag bara halvvägs. Höjdrädd! Men Patric trotsade döden och gick ända upp. Vilken hjälte! Sen var vi tvungna att vila en stund till. Det är jobbigt att gå i trappor. När packningen började torka grillade vi lite champinjoner. Men sen var vi liksom klara. ”Vad gör vi nu?”, frågade vi varann. Frustrationen började smyga sig på. Det kändes långt till kvällen. ”Jag saknar vatten”, sa Patric. ”Jag med!”, sa jag. Så vi bestämde oss för att övernatta vid en sjö istället. Ihop med packningen igen och nerför berget.

    När vi var på väg att börja nedstigningen mötte vi en bergsget (dam i 55-årsåldern, inte ens svettig). Hon sprang! Och tipsade oss om att ta en annan väg ner. Vi tackade och gick åt andra hållet. Efter 5 meter springer damen om oss med ett glatt leende. Vi kände oss väldigt otränade i det ögonblicket. Flåsande, rödsprängda och myggätna kom vi till slut fram till bilen igen. Den hade stått i solen i omkring 6 timmar och var väl uppe i 95 grader. Men är man trött så sätter man sig ändå. En och annan skinka fick offra sig. Skållade, rödsprängda och myggbitna fortsatte vi färden.

    Efter en stund kände vi att det svävade en mystisk odör i bilen… Hua – det var ju vi som luktade illa! Dagens sunda mathållning, motion och svettningar rensade tydligen ut otäckheter effektivt. Ingen tid att spilla – mot badet och svalkan i sjön! Vi hamnade till slut vid slalomstugan i Kil. Där finns en smal strandremsa som var nästan folktom. Vi bar ner packningen till sjön och slängde av oss kläderna. Åh, vad skönt det var att få doppa sig i det svala vattnet. Efter det låg vi på liggunderlagen och bara njöt. Men efter en stund började rastlösheten komma krypande igen. Och en sprängande huvudvärk. Vi tittade på varandra och sa nästan samtidigt: ”Nu kan vi det här va? Ska vi inte åka hem och sova?” Sagt och gjort. Vi kom hem vid 22, slappade i soffan en stund och gick sen och la oss i mycket sköna sängar. Sov till 10.30 i morse…

    Sensmoralen är väl att man inte ska försöka vara nåt man inte är. Särskilt inte årets hetaste dag! Jag är helt klart inte en natur/vandrartyp. Älskar visserligen att vara ute och njuta av naturen, särskilt vid sjöar och vattendrag, men har inget behov av vandra flera mil eller sova i vildmarken. Vi fick mycket värdefulla insikter under vår naturtur, dem vill jag absolut inte vara utan. Vi fick också en rivstart på vårt nyttiga liv. Så jag är väldigt glad för gårdagen. Och ser fram emot morgondagen.

    Men mest vill jag vara här och nu. I soffan. (Ps.Jag kom upp i tornet till slut – det är skönt att övervinna sin rädsla!)

    • Facebook
    • Twitter

    Lämna en kommentar

    E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

    This div height required for enabling the sticky sidebar
    Stäng

    Begäran om min information

     
    Close

    Begäran om radering konto

    Close

    Begäran om radering information

    Close

    Allmän begäran/Förfrågan DSO

    Ad Clicks :Ad Views : Ad Clicks :Ad Views : Ad Clicks :Ad Views : Ad Clicks :Ad Views :