Förra veckan började jag jobba på ett nytt ställe i en ny kommun. Fast jag är 42 år och har testat många arbeten i mitt liv känner jag mig helt grön. Vilket är väldigt nyttigt. Utanför trygghetszonen måste man vara ödmjuk, öppen och nyfiken. Det går inte att göra som man alltid gjort förut, man tvingas till aktiva val och förändringar. Utveckling kallas det nog?
Jag har tur. Den här förändringen är självvald. Jag är med på tåget, och vet vilken riktning det har. Det nya är mer spännande än skrämmande för mig. Än så länge. Det är värre för dem som tvingas till förändringar utanför sin kontroll. Så länge man känner att man har kontroll över livet, även om det är nytt, kan man handskas med det som dyker upp. Men i ett läge där du inte kan påverka krävs det mycket för att kämpa vidare. Då behöver man trygga, sunda, omtänksamma människor omkring sig. Det är det som gör mitt nya jobb till en härlig och inspirerande möjlighet – jag har nämligen uppdraget att stötta människor som har hamnat i det okända och skrämmande nya. Vi är 13 personer med samma uppdrag. Gruppen är härligt dynamisk, med mycket omtänksamhet och glädje. Just nu är vi alla i introduktionsfasen, för detta är en helt ny verksamhet. Vi håller på att sätta ramar och lära känna varandra.
En ny grupp får mig alltid att fundera över kommunikation och sociala roller. Framför allt analyserar jag mig själv. Navelskådning är överskattat. Det leder bara till tankar som mal: ”Men varför sa jag sådär??”, ”Tänk ifall de andra tolkade mig helt fel nu?”, ”Jag borde ha hjälpt till mer.”, ”Vad ska de andra tycka?”, ”Pratar jag för mycket? För lite?”… Hua! Egentligen spelar det ju ingen roll, för jag är ju som jag är. Ibland kommer det grodor och ibland vackra fjärilar. Hemligheten är ju att fortsätta göra så gott man kan, lära sig av sina misstag och låta andra ta ansvar för vad de upplever. Om någon tycker jag gör eller säger nåt galet hoppas jag att de talar om det. På så sätt kan man vila i mötet med andra. Ett citat, som jag glömt urspunget till, sammanfattar vad jag menar: ”What other people think of me is none of my business.”
Jag ser fram emot kommande vecka. Mycket. Och jag ska jobba på att vila i mötet, vara mig själv och inte fastna i självkritik 🙂
Ingen kommentar än. Lägg till nedan!