Jag tillhör en skara människor som för alltid kommer förknippa ungdomstiden med hårdrock, pudelfrisyrer och tidningen Okej. Det glada, glammiga 80-talet! På den tiden var det pastell, flams, permanent och musik som gällde. För att komma åt musiken fick man planera noga. Radion var ständigt på. Särskilt på lördagarna när Trackslistan gick. Jag hade alltid ett kasettband i bandspelaren (eller bergsprängaren, hahaha – vilket namn!) ifall favoritlåten skulle dyka upp. Fast man fick alltid med prat i början och slutet av låten – och ofta klipptes låtarna innan de var slut. Kaj Kindwall fick en och annan svordom efter sig när han förstörde låtarna. Men jag var ju glad att få med något. Sedan gick bandspelaren varm – om och om och om igen. Och tänk vilken lycka det var när man nån gång kunde köpa sig en LP-skiva och få lyssna på HELA låten. Konstigt nog brukade jag tröttna ganska snart efter det. Men det kom ju ny musik att jaga hela tiden.
När jag väl fångat in musiken på band blev jag ju nyfiken på artisterna. Det fanns två sätt att 
få veta mer – gå på konsert eller läsa Okej. Okej var både lättare och billigare att fixa. I tidningen fick man alltid med coola bilder och affischer. Min tonårsvägg var tapetserad med affischer och bilder från Okej, mest på Europe och Joey Tempest. Dom var bäst. Och snyggast. Tyckte jag då. Hmmmm.
I söndags upptäckte jag att det gick en dokumentär om tidningen Okej. Jag var bara tvungen att titta. Och minnas. 80-talet var verkligen speciellt. Idag kan man komma åt både musik och artister på nätet. Spänningen, mystiken och känslan av att få ”jaga” efter information, bilder och musik har gått förlorad. Idag kan man få veta precis ALLT om ALLA. Jag undrar om det inte var roligare att vara musikfantast när man fick jobba lite för att få tag på musiken och informationen?
Näerå, jag är inte gammal!!!! Bara liiite nostalgisk….
Ingen kommentar än. Lägg till nedan!