Jag är i min andra 20-årskris. Fast den här gången är det indirekt. Äldsta tösa fyller snart 20 år. Och hon krisar. Vuxenlivet sitter i knäet på henne och vägrar flytta på sig. Ansvar, arbete och allvar. Nu är leken slut, dags att leva sitt eget liv på alla sätt. Efter studenten finns det inga ursäkter längre, då är det bara att torka sig bakom öronen och bli stor.
Fast hon har stått på egna ben på de flesta sätt i flera år. Och klarat det galant. Men nu är det 
allvar på ett annat sätt. Det finns andra förväntningar på en efter studenten. Till exempel att man ska kunna skaffa sig egna pengar. Och då behövs ett jobb. Om man inte är född med en ruskig tur – eller väljer en olaglig bana. Jobb alltså! Bara att utsätta sig för att söka jobb är ett högt berg att bestiga: ringa arbetsgivare, hitta jobben på nätet – och det kanske svåraste – skriva ansökningahandlingar. Nu har ju min dotter lite tur eftersom jag jobbat på Arbetsförmedlingen tidigare, och där lär man sig ett och annat om jobbsök. Men jag kan ju bara vägleda och tipsa, resten måste hon göra själv.
Ja, nu är hon stor på riktigt, riktigt. Jag kommer ihåg känslan av stolthet när man klarade livet helt på egen hand. Och den känslan vill jag absolut inte ta ifrån min dotter. Så jag ska inte lägga mig i ombedd. Och jag ska inte hjälpa för mycket. Bara heja på henne och be böner i smyg…
Ingen kommentar än. Lägg till nedan!