Finns det någon speciell tidpunkt när man kan utbrista: ”Nu är dom vuxna!” Eller smyger det sig på lite pö om pö? Eller blir barnen aldrig stora i föräldrars ögon?
Har precis varit på akuten med 20-åringen. Snart 19-åringen var med som stöd. En högerhand var lite tilltufsad, men inget brutet. När vi satt där i väntrummet funderade jag en hel del. Jag tänkte på vad glad jag är att barnen har en så stark koppling, syskonkärleken var tydlig. Lillebror höll storasyster i handen och tröstade. Jag stod vid sidan av, ganska överflödig just då. Jag hade nog en biroll hela besöket. Fanns bara där i kulisserna. Det kändes naturligt att ta ett steg tillbaka. De klarade sig bra utan mig. Jag var chaufför idag. Fast de tyckte nog ändå att det var lite skönt att han mamma med som moraliskt stöd.
Jag knuffar inte ungarna ur boet, de får klättra ur själva. Och de klarar sig utmärkt på egen hand. I made it!
Eller hur är de söta? Det är 7 år sedan, ojoj vad det går…
Ingen kommentar än. Lägg till nedan!