Kategori: Familjen och andra djur

När jag var tolv år blev jag kompis med en katt för första gången. Vackra, underbara Misou. Fast kompis är väl fel ord? Det var mer som att hon valde ut mig att bli ”hennes människa”. Jag fick all hennes omsorg och kärlek. När jag fick mässlingen låg hon hos mig hela tiden och slickade min panna tills febern gick ner. Tyvärr blev Misou överkörd när hon bara var två år. Sorgen var stor. Min själsfrände i päls fanns inte mer.

Sedan dess har jag varit ”katt-människa”. Många katter har funnits i mitt liv och i mitt hjärta sedan dess, men bara en har kommit mig lika nära som Misou.

Det var försommaren 2008 som Cosmo gjorde entré i vårt liv. Han var något så ovanligt som ett ensambarn i kattvärlden. Hans mamma fick bara honom den våren. Och familjen som ägde mamman gullade och kelade med husets enda kattunge hela tiden. Gissa om han blev bortskämd? När han kom till oss i juni var han redan förstörd. Näedå! Man kan ju inte ändra på en katt så han hade nog blivit likadan om han så hade haft 8 syskon. Cosmo är egensinnig som få, även med kattmått mätt. Omgivningen är aldrig ljummen i fråga om denna katt – endera älskar man honom eller så är man rädd för honom. Han borde ha hetat ”Devil” enligt en av sönerna – eftersom han har en ”djävulsk” blick. Kan ligga något i det…men han är ju väldigt snäll också. Ibland. Cosmo vill sällan gosa, så om han någon gång gör oss den äran att hoppa upp på magen och kräva att få några klappar blir vi överlyckliga. Det känns som en större ära än att få hälsa på kungen.

Det är något i Cosmos energi som säger att han är större än Livet. Att han har alla svar. Som en guru, med stort ego. Vi väntar nästan på att ett UFO ska landa på gården och ta hem honom. Ibland smyger han in på toaletten och stirrar mot ett hörn. Sedan jamar han högt ett par gånger. Som om han skickar ett budskap till någon. ET phone home? Som ni säkert redan har fattat så älskar jag denna katt otroligt mycket. Jag är säker på att han är något mer än en katt och att han hjälper oss på många sätt utan att vi vet det. Vår lilla skydds-ängel. Fast han ser ut som en Devil. Det är precis sån han är, komplex och obegriplig. Men med mycket kärlek i sin lilla kattkropp.

Häromdagen blev Cosmo skadad. Vi hann tänka många tankar och bli väldigt oroliga innan han piggnade till igen. Nu är han nästan återställd och hela familjen pustar ut och känner stor tacksamhet för att han fick stanna hos oss. Livet skulle inte bli detsamma utan Cosmo-katten.

Jag har nu jobbat som återvinningsarbetare i 2 veckor på Lusaskens T S. Har till och med fått riktiga arbetskläder av min nya chef. Som är min lillebror.
Känns lite skumt. Men bra också, vågar ju säga vad som helst till chefen nu 🙂
Vi planerar att bjuda blivande kunder på fika nästa vecka, så nu bakar jag som en tok. Har testat flera idéer men fastnade till slut för vanliga hederliga sockerkakor.

De är lätta att baka, förvara och frakta. Och de flesta tål dem. Så nu är det bara att koka kaffe å locka fram folket 🙂 Välkommen till alla som vill ha enklare återvinning!

Besök Lusaskens T S.

Vid sidan av mitt vanliga jobb som boendehandledare på ett hem för ensamkommande barn har jag börjat hjälpa brorsan med hans nya företag. Det blir så mycket jobb att jag inte hinner baka som vanligt. Längtar efter att få sätta händerna i en redig deg. Till helgen kanske jag hinner med saffransbullar om jag har tur.

Brorsan har startat ett företag som hämtar och sorterar återvinning, Lusaskens T S. Kunden slänger bara all återvinning i en säck och ställer ut på trappan när det är hämtdag. Det gör det lättare att vara miljövänlig – och man kan ha mindre soptunna för hushållssopor. En jättebra tjänst tycker jag. Den senaste veckan har jag varit telefonvakt och hjälpt till att sortera/hämta återvinningssäckar några dagar. En ny karriär? Stor skillnad mot mitt vanliga jobb är det i alla fall 🙂

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Cosmo är kvalitetsansvarig för våra sopor…

Eftersom jag haft ett allvarligt bakryck senaste veckan var jag tvungen att bli av med lite bröd, finns ingen plats kvar i frysen. Därför bjöd jag släkten på kak-kalas under kastanjeträdet utanför vår lägenhet. Det regnade inte. Det var över 20 grader och härligt att vara ute. Helt otroligt. Gästerna var nöjda och mätta. Jag frågade vilka kakor de gillade bäst, och insåg att alla tyckte olika. Några tyckte bäst om kokoskakan med apelsinsmak. Andra älskade Succékakan. Någon sa att baguetten med smör och ost var godast. Själv är jag väldigt svag för chokladcookies. Och min lilla brorsdotter som snart fyller 1 år kastade sig över vaniljbullarna med kokosglasyr. Nu ska jag ta lite baksemester. Tills längtan att baka kommer tillbaks. Och ni kan räkna med att allt på bordet, som inte redan är inlagt, kommer som recept den närmaste tiden. Mina nära och kära är lite rädda att va med på kort, därför var jag tvungen att halshugga dem lite. Men bordet syns i alla fall…

Dottern var på besök. Jag behövde handla. Tänkte jag skulle slippa köra, eftersom jag var trött efter ett nattskift på jobbet. Därför frågade jag om hon kunde hjälpa mig att handla. Hon suckade djupt och sa: ”Jag kan köra dig, men då får du faan följa med också!”. Jag kunde inte hålla mig – bröt ut i gapskratt. Erica såg förvirrad ut. ”Vad är det som är så kul?” När jag förklarade att det ju är svårt att bli skjutsad om man inte följer med så skrattade hon med. En stund senare när vi gick ner till bilen sa hon försiktigt: ”Du mamma? Jag fattar fortfarande inte vad som var så kul….?” Hon är så söt ibland….