Regines Baksida

Jag har länge stoppat huvudet i sanden. Inte velat se sanningen. Låtsas som ingenting.

Men nu kan jag inte förneka faktum längre… Min lilla, lilla tös är snart stooor! 18 år om 2 veckor. Vad ska jag göra?
Om jag inte säger nåt kanske hon glömmer bort att fylla år? Vem bryr sig om sin 18-årsdag??

Fast…nu kanske jag var lite snabb. Kom precis ihåg min egen 18-årsdag. Och lyckan över att äntligen få bestämma allt själv. Vara vuxen. Göra egna affärer, rösta, köpa sprit på krogen…och störst av allt – ta körkort!

Men hon var ju nyss så liten. Körde omkring med sin gåbil och skrek ÖÖRN, ÖÖÖRN, ÖÖÖÖRN! Och nu har hon precis köpt en riktig bil. En riktig bil. Jag får nästan ont i hjärtat när jag tänker på det. Ska jag klara av detta? Att låta henne åka runt på vägarna hur som helst? För hon kommer garanterat ta körkort väldigt snart. Halkbanan och risk-ettan och allt vad det heter är redan klart. 

Det är väl bara att vänja sig. Om 17 månader är det sonens tur att bli stor.

Detta är ju värre än förlossningen. Usch!

Jag har alltid gillat katter. Sen jag var 12 år har det nästan alltid funnits en kisse i mitt liv. Min första kattkärlek hette Misou. Underbar kompis! Tyvärr hon blev påkörd när hon bara var 2 år. Stor sorg i hjärtat. Men hon hade hunnit fixa en hel massa ungar innan hon gick till de sälla jaktmarkerna så det var bara att slösa sin kärlek på en ny favorit. Mr Grå blev den utvalda, allmänt kallad Grålle. Han brukade hänga som en slapp cykelslang över min axel. Precis som min nuvarande kisse Cosmo gör. Bättre än en halsduk – fast lite tyngre…

Varför denna nostalgi? Jo, när jag flyttade från Mariestad till Kristinehamn var jag tvungen att lämna två katter kvar. Månson, som hamnade hos barnens farmor, och Selma som fick flytta tillbaks till sitt första hem. Nu har jag inte sett Selma sedan 2005, så jag bad hennes minihusse att ta några kort. Och igår när jag äntligen kom åt Facebook igen fick jag se henne. Eller hur är hon fin? Tänk att en så liten varelse kan få så stor plats i hjärtat?

Nu är det bästa jag slutar skriva om Selma…
Cosmo och Nova ser lite svartsjuka ut.

Jag tror faktiskt vi har landat efter en vinglig färd i tonårs-landet.

Under ett antal år har det varit mycket upp och ner. Ibland lycka, glädje och harmoni. Ibland ilska, besvikelse och gråt. Ofta har vi missförstått varandra, och ibland har det blivit konstiga maktkamper. Då har det blivit viktigare att ha rätt än att hitta en gemensam väg framåt. Det är så lätt att bli arg eller irriterad när man egentligen känner sig ledsen och missförstådd.

Som mamma har jag många gånger känt mig orolig, maktlös och förtvivlad. För vissa perioder hjälper det inte vad man gör, för allt blir fel. Fast man så gärna vill hjälpa, stötta och lyssna så kan en misstolkad blick rasera allt. Och då är det också lätt att en stackars förälder blir arg och tappar det pedagogiska tänket. Det har hänt att jag sparkat hål på dörrar i ren ilska. (Måste försvara mig med att den var gjord av masonit…) Tur att man är människa! Ett av mina misstag var nog att jag ville hjälpa för mycket. Jag vill lösa problemen och glömde därför att verkligen lyssna. För även en tonåring måste ju få chansen att komma på lösningar själva. Fast de är förblindade av hormoner och känslor och ego.

Idag förstod jag att det stormiga tonårs-havet börjat mojna. När jag gick hem på lunchen ringde jag min utflugna tonårsdotter och frågade vad hon gjorde. Hon hade slutat för dagen och frågade om hon kunde komma hem en stund. Även tonårssonen var hemma. Så vi fick en stund i lugn och ro vid matbordet. Det var länge sedan. Och vi hade så trevligt och harmoniskt. Som tre vuxna människor som tycker om att va tillsammans. Inget barn-föräldra-tjafs alls. Det var så skönt.

Jag förstod att de båda monstren snart är fullväxta änglar 🙂
Det finns hopp att även denna generation växer upp till mogna, smarta och fantastiska vuxna.
För det är väl det vi är allihop????

Nu så! Äntligen på plats i nya tillvaron. I fredags fick vi internet hemma igen, det var sista pusselbiten. Så nu kan jag börja blogga igen 🙂 Och fast jag har haft 1000 saker att göra har jag saknat skrivandet.

Just nu är det dock lite svårt att koncentrera sig. Vi har precis släppt ut de två galna katterna. Dom har fått vara ute under övervakning ett par gånger, men nu har vi släppt dem själva en stund. Hoppas dom fattar var dom bor. Katter ska ju vara smarta… Vi har gjort en balkongstege så att dom ska kunna komma upp å ner själva, men den bryr de sig inte om alls. Cosmo flyger istället, i alla fall ner. Igår öppnade vi till balkongen och lockade med allt möjligt så att de skulle fatta att dom kunde gå upp och ner vid stegen. Vad gör Cosmo då? Jo, han hoppar ner istället! 6 meter. Snacka om hjärtat i halsgropen på husse å matte. Men han bara landade och gick vidare. Inga problem. Om man ska ha Cosmo i familjen får man ha starkt hjärta.

Och lillflickan Nova vill ju göra som storebror, så vi fick stänga balkongdörren snabbt igen. Hon klarar nog inte ett hopp på 6 meter än… Så nu är det ett ständigt rännande i trapphuset för att släppa ut och in, och kolla hur de klarar sig i det fria. Bra bantningsmetod.

Igår, innan Cosmo fick den briljanta idéen att hoppa ner, gick en barnfamilj förbi på gatan. Just då hade båda katterna krånglat sig upp på balkongräcket. En liten pojke får syn på dom och utbrister: ”Titta! Katterna går på lina!”

Och så är det ju. Utan säkerhetsnät. Inget för klena hussar å mattar…

Det är något speciellt med eld. Lockande och farligt. Spännande och förgörande. Jag blir lite pirrig när jag tänker på att få elda upp saker. Är det normalt?? I våras skaffade vi en eldningstunna. Äntligen kunde jag elda å härja. Det var riktigt roligt att rensa i trädgården – då blev det ju mer att elda! Och nu, när vi har rensat ohyggligt mycket papper i samband med flytten, har jag fått massor med tillfällen att fascineras av eldens förtärande kraft. För man kan ju inte slänga gamla viktiga papper i soporna. Tänk om nån gräver i vår soppåse och hittar dem? Näe, dom måste eldas…

I vår släkt finns det vissa pyromandrag. Inte bara hos mig! Min systerdotter var på besök härom dagen. Och vi slogs nästan om att få peta i ljuset på fikabordet. Fick tända fler… Det är häftigt att leka med levande ljus och rinnande stearin. Fast det är lite tabu att erkänna, särskilt om man är en klok (ja, ja jag vet…) vuxen. Ljus och eld är ju farligt. Lek inte med elden! Fyyyy!

Dotterns pojkvän är också med i klubben. Han gjorde t o m stearinfigurer vid fikabordet – som han lärt sig av sin pappa! 
Tur att det inte bara är vår släkt…

 Det är mycke nu! Även en katt har fullt upp. Det är så mycket lådor och grejer att hålla reda på. Ena dan står något där det brukar å nästa dag är det helt borta! Men det är jättekul att packa saker – då brukar jag gömma mig bland tidningspappret i lådorna. En gång såg inte matte mig och stängde lådan. Då skrek jag, ville ju inte ligga där hela dan. Det var lite otäckt att bli instängd. Fast matte hörde mig som tur var.

Men ibland stänger dom in mig i sovrummet – med flit. Då brukar det slå i dörrar och låta konstigt. Som om dom bär omkring saker. Matte å husse är nog inte så vana att röra sig för det brukar lukta svett då. Och så stånkar dom mycket. Jag vill ju va med å leka!!! Jag brukar jama så högt jag orkar, men ingen kommer. Jag gillar inte att vänta. (Fast jag gillar att vila, brukar kolla TV med husse. Det är okej.)
Brukar få vänta på min kompis Cosmo också. För han får gå ut. Det får inte jag göra längre. Så nu måste jag leka själv när han är ute på upptåg. Det var roligt ute! Men husse å matte gav mig utegångsförbud när jag gömde mig i grannarnas garage. Fattar inte varför jag inte fick leka där. Det var ju jättekul! Jaja, de kanske släpper ut mig igen om jag låtsas vara snäll ett tag… Men en bra sak har hänt -min matte å husse har äntligen bestämt vad jag ska heta. Dom kallar mig Nova. Fast man vet aldrig  med dem…nästa vecka kan det va nåt helt annat. Jag ycker Nova är fint, precis som jag…

Nu måste jag jobba igen.

Ciao, mjao!

Alltså, han föddes idag för 16 år sen.
Inte klokt – han är ju min minste…ska inte bli så där stor!
Fast det kan inte hjälpas, det går inte att bära på’n längre… 185 lång, 45 i skor och inte alls öppen för att bäras av mamma.

Vad var det som hände med min lille pöjk som tyckte mamma var bäst i hela världen??? Jo, jag vet, det är naturligt säger dom… Fast ändå, kan man inte få ha kvar den där idol-statusen även när barnen blir tonåringar?

Hur som helst – GRATTIS min kära son! Du är underbar 🙂